Tandhygienisten ba': "De är lite dyra, men man kan använda samma flera dagar i rad." Nä, dumma tandhygienist! Antingen är de jävligt klena och man får använda typ två per gång, eller så är jag övernaturligt stark. Gaah! Ska samla alla i en hög och skicka till henne i ett kuvert! Antingen det, eller så behöver jag en god natts sömn. Troligen det senare alternativet faktiskt. Men ändå, jävla tandhygienist!

via Instagram http://ift.tt/1yYu6DH

Efter att ha nattats som vanligt klockan 19.30 vaknade den här damen klarvaken klockan 20.30. En mycket kort nattvila. Nu får hon hänga med oss i soffan istället.

via Instagram http://ift.tt/1vKLo49

Bröstmjölksskyddet satt visst lite snett...

via Instagram http://ift.tt/1Ej6MUT

Utvärdering av gårdagen

Gårdagens Köpenhamnstripp avlöpte smärtfritt. Bebisar och 2.5-åring betedde sig exemplariskt, även om just min blöjterrorist tog en powernap på bussen hem från Centralen och därefter var alldeles uppe i varv och storstadspulsig och prompt vägrade att somna innan klockan var 22. Jag kan också tänka mig att det inte gjorde henne några större tjänster att se på Hollywood-fruar på tv med mig. Jag har eventuellt traumatiserat henne för livet.
    Som sagt, resan avlöpte smärtfritt, bortsett från att jag visade min högra bröstvårta för en dansk cyklist och då vi skulle äta lunch insisterade på att "fiskefilet" hette "fiskesteg", vilket gjorde hela lunchbeställningen till en surrealistisk och förvirrande stund. Fiskefilet är fiskefilet och fleskesteg är fleskesteg, och tydligtvis finns det inget svängrum rent språkligt gällande just det. Nåväl, tack och lov är det bara jag som står för pinsamheter och förvirring i vår intima mammagrupp (måste sluta kalla den det). De andra mammorna är väldigt opinsamma och världsvana, tack och lov.
    Idag regnar det och jag försöker peppa upp mig själv inför att åka till telefonbutik och skaffa ny telefon. Min gamla håller helt på att ge upp, vilket smärtar mig djupt. Jag förstår mig liksom inte på folk som tältar utanför butiken när det kommer en ny modell av en telefon. Jag har en telefon, och den hade jag gärna haft i tio år om den inte hade kapsejsat.
   

Vin och massa cigaretter

Idag ska jag och min intima mammagrupp (no snusk intended) åka till Köpenhamn och dricka massa vin och röka massa cigaretter. Eller, nä, det ska vi inte, för vi har med tre bebisar och en 2.5-åring. Men man kan dricka ett glas vin till lunchen. Inte om man frågar familjelivs-mammorna, men det har jag inte tänkt göra.

    Den intima mammagruppen är utökad med ytterligare en mamma och bebis (och idag en gästspelande 2.5-åring som vi ska ta hand om på bästa sätt). 

    Blöjterroristen har inlett första etappen av resan med en tupplur. Man blir trött av att äta hela nätterna, så jag har full förståelse. Själv sitter jag och går igenom mitt danska ordförråd i huvudet. Det går ganska så snabbt. Wienerbröd, et cetera. Inget särskilt användbart egentligen. Nåväl, nu är det strax dags för etapp två av resan: tåg. Mycket spännande!

Sjuk. Vilken överraskning!

Var kan jag lämna tillbaka min sjuksköterskelegitimation? Det kunde ju vem som helst ha begripit att det är en vansinnigt korkad idé att släpa med en bebis till tre miljarder höstsnoriga barn i en liten instängd lokal. Varför inte bara slänga ner henne för en liten simtur i en av VA-verkets bassänger? 

    Så att ja, blöjterroristen har förstås feber idag. Helt otippat. Dock är hon vid relativt god vigör, så vi slipper släpa henne till barnakuten, även känd som bacillernas högborg nummer två. Mora Träsk-konserten är oslagbar etta i det här fallet. 

Träsket

Efter en natt innehållande assistans vid två toalettbesök (terroristen alltså, inte maken), en nedkissad pyjamas (blöjterroristen alltså, inte maken) och därefter en vakenstund på en dryg timme mellan fem och sex med joller från den yngstas sida blev det snabbt morgon med uppstigning strax före sju för mig och den äldre terroristen. Kunde varit halvsex. Jag är alltid ödmjukt tacksam över det lilla.

    Maken och blöjterroristen tog båda sovmorgon till halvtio och vaknade på strålande humör (förutom maken som såg något grå ut sådär rent generellt). Så vad bättre än att bättra på ansiktsfärgen än en konsert inför en publik innehållande tre miljarder barn? Hurra!

    Likt boyband-fans lyckades vi komma dit riktigt, riktigt tidigt, typ sova i sovsäck utanför lokalen kvällen innan biljetterna släpps-tidigt. Detta föranledde dock mycket bra sittplatser nästan längst framme vid scenen, så nära att vi kunde känna lukten av Träsk-svett. 

    Och ja, jag ska inte ljuga för er, gubben var till åren kommen. Och mig veterligen har de varit två stycken. Vad har hänt med den andre? Aorta-problematik? Iallafall var han utbytt mot en yngre förmåga (om man med yngre menar någon i min ålder, vilket alls inte är särskilt ungt längre). 

    De körde alla fina gamla klassiker, fast med pauser mellan varven så att gamle Herr Träsk inte skulle skaka loss någon bit åderförkalkning. Höjdpunkten var givetvis Tigerjakten, och blöjterroristen gav mig alibi att digga ståendes vid sidan av. Hon var tålmodig ända fram till "Huvud, axlar, knä och tå", men sedan tyckte hon att det kunde vara bra med att sitta bland alla små bacillbärare i publiken. 

    Så om det var värt 300 spänn och en nästan garanterad risk för att drabbas av någon slags ebolaliknande infektion i efterförloppet (hundrafalt ökad tack vare det faktum att gamle Mora-gubben fick alla kidsen att stoppa fingrarna i munnen under en av sångerna)? Helt klart. Iallafall om ni frågar mig och maken. Vi var definitivt de i familjen som var mest imponerade, och vi har en DVD-film med hem för att bevisa det. Dock ej signerad. Terroristen lackade ur och fick ett bryt, så vi kunde inte stå i autografkön. 

    

Mora Träsk-anamnes

Idag fick maken gå på fest. Eller, fick och fick. Han avkrävdes nattning av ett barn innan han gick, samt löfte om att inte vara ett uns bakfull under morgondagen. Dock utlovades han sovmorgon, vilket är anledningen till att jag redan ligger i sängen redo för sömn. 

    Den äldre terroristen lever för närvarande på extremt få sömntimmar (damn you vintertid!) och önskar uppstigning redan vid halvsex nuförtiden. Detta efter nätter fyllda av snackande med mig och sparkande av fadern, respektfullt nog mot systern enbart när denna sover sött, vilket förstås betyder att den ena härjar när den andra sover och vice versa. 

    Imorgon fanns storartade planer att gå på Mora Träsk-konsert, med barn som alibi, men mest för att vi själva vill höra Tigerjakt. Fast de där gubbarna var ju gubbar redan när jag var liten, så de kan möjligtvis te sig lite creepy nu såhär 25 år senare. Man vet aldrig när en av dem spräcker ett aortaaneurysm eller drabbas av en collumfraktur liksom. 

    Iallafall har vi inte köpt några biljetter, och jag spår morgondagens humör såsom misstänkt mulet beroende på hur min natt och morgon ser ut och/eller beroende på makens eventuella huvudvärk. Den stora frågan är nog huruvida Mora Träsk faktiskt är så populära att biljetterna är utsålda. Det och frågan om hur gamla de är nuförtiden. Förhoppningsvis finns det hjärtstartare på plats. Jag lovar att hålla er underrättade om ni lovar att skicka goda tankar till John Blund avseende min nattsömn.

Jag, blöjterroristen och de två bina åker buss.

via Instagram http://instagram.com/p/uxYBrfC1bh/

Sveriges dummaste mamma

Det är kul att vara mamma till en tre och ett halvt-åring. Jag vet inte riktigt vad det är, om det är det faktum att hon fått en lillasyster, om det är åldern, det faktum att det blivit vintertid eller att jag faktiskt är riktigt korkad. Personligen tror jag det är en kombination av de två sistnämnda. Jag vet inte vad det är med den där förbannade timmen som man "får", men den lyckas fucka upp en hel del under betydligt längre tid än man kan tro. Jag tror kanske Putin är något på spåren: Tidsändringen gör kor, barn och mödrar (ingen större skillnad på mig och korna, då både de och jag har mjölkproduktion som huvudsaklig syssla) lite förvirrade och inte helt tillräkneliga.

    Nåväl, terroristen tycker iallafall att allt jag frågar eller föreslår är bara typ det dummaste hon någonsin hört. Om jag frågar vad de gjort på dagis (aaargh, förskolan!) skriker hon tillbaka att hon inte vill prata om det och att jag inte får fråga henne om sånt. Om jag gungar henne är det inte tillräckligt högt. Har jag med en banan till henne i väskan vill hon ha ett äpple, men om jag erbjuder henne äpplet jag också har med så är det fel sorts äpple. När hon gallskrikande vill gå hem från lekplatsen tidigt för att hon trampat snett i en grop och jag säger att vi kan gå hem, ja då vill hon stanna kvar, och plötsligt får jag skulden för den idiotiska tanken att vi ska gå hem tidigt.

    Eftermiddagarna ackompanjeras av illvrål och snoriga snyftningar, och jag är mamman som skulle vinna omröstningen om Sveriges mest imbecilla mor, iallafall om terroristen fick bestämma. Hennes låga blodsocker kombineras med matvägran och sömnbristen hindrar inte henne från att slå upp sina himmelsblå prick klockan sex varje morgon. 

    Vad gäller moderskapet ligger jag således långt nere på minusskalan i den äldre terroristens ögon för tillfället. Tur att blöjterroristen ställer låga krav än så länge. Två bröst och en torr blöja är allt som krävs. Ja, det och ständig tillgång till förstnämnda, såsom var tredje timme nätterna igenom, men det har jag ju tjatat om redan.

Bara för att understryka tidigare poäng

Apropå sömnbrist alltså. Vid morgonens 05-amning (läs mer död än levande mor) filosoferade jag över att det var konstigt att den äldre terroristen inte kommit in under natten såsom hon brukar, för att ligga sked med mig och sparka maken i ryggen, ett makalöst gymnastiskt tilltag faktiskt, när man tänker efter. Efter en stunds amning i nära nog komatöst tillstånd hör jag plötsligt hur någon suger på en napp precis bakom mig, och voilá, där ligger hon minsann, terroristen, och sover den oskyldiges (nåja) sömn.
    När jag ikväll läser på Sydsvenskans hemsida ser jag att den nattklubbsbåt som ligger max fem kilometer härifrån har drabbats av en explosion vid halvtvåtiden natten till idag. Smällen hördes tydligtvis över större delen av Malmös innerstad. Om jag vaknade? Nix. Inte så mycket som en chans. Jag vaknar alltså varken av explosioner eller när det kommer in folk och lägger sig tätt intill mig och sparkar på min man. Eller alltså, folk och folk, men ni fattar.
    Summa summarum verkar det som att min nattliga hörsel i mitt ack så oändliga trötta tillstånd endast är inriktad på att höra den lilla blöjterroristens försynta hungersmackanden. Eller alltså, jag hoppas det i alla fall. Odds är att jag gör det med tanke på att jag ammat 00, 02.30, 05.00 och 06.00 natten till idag. Jaja. Nu vet ni att det är synd om mig. Igen. Eller alltså, synd och synd. Kanske inte om man jämför med kvinnor som föder barn på landsvägar med IS i hasorna eller folk som plågas till döds i Ebola. Men ändå kanske lite synd. Trött är jag i alla fall.

Trött!

Idag fyller blöjterroristen tre månader, hurra, hurra, hurra! Tre månader var också den tid det tog för sömnbristen att hinna ikapp mig. Fram tills nu har det varit lätt som en plätt att vara tvåbarnsmor (typ. Så lätt det nu blir med en dotter som är tre och ett halvt, men har lynne som en hormonstinn femtonåring). Nu börjar det dock kännas att jag inte sovit mer än tre timmar i följd under tre månaders tid, och den där känslan av att man kanske ändå skulle ta och starta nästa annorlunda-familj med fyrahundra barn har helt och hållet dött och begravts flera tusen meter under jord.
    Just nu vill jag mest åka till Köpenhamn och dricka massa vin och röka massa cigaretter för att sedan sova fyra veckor i sträck på ett hotell med svala lakan tillverkade av egyptisk siden. Istället ska jag nu slänga fram brösten för umptielfte gången och sedan gå till Skogslekplatsen. Dock utan brösten i vädret. Det räknas eventuellt som förargelseväckande beteende.

"Där var mössan!" Rafflande MMS mellan småbarnsföräldrar en lördagskväll.

via Instagram http://ift.tt/1zsJ7lE

Minnen av patetisk idoldyrkan

Apropå att en av mina favoritartister, Amanda Jenssen, är med i årets "Så mycket bättre" kom jag att tänka på den gången jag träffade henne på Bromma flygplats för ett antal år sedan. Det må vara många år sedan, men jag fylls fortfarande av rodnande skam varje gång jag tänker på det. Eftersom denna incident så ingående beskrivits i min förra blogg ägnar jag mig åt lite kopierande och inklistrande (höjden av mitt tekniska kunnande vad gäller datorer) och ska därefter försöka väcka maken som är saknad sedan en tid tillbaka. Den stora misstanken just nu är att han somnat under nattning av den större terroristen. Läs ni om mitt möte med Amanda så länge. Jag lovar er att jag rodnar tillbörligt under tiden.

Sedan är det det där med kändisar. Bor man inte i Stockholm så träffar man liksom inte på sådär hemskt mycket känt folk. Det är han den där från Solstollarna som hänger på Swing Inn och raggar på småtjejer och Björn Ranelid som felparkerar sin Jaguar på gamla väster, men sen ser man inte så många fler. Därför är jag inte så smidig när jag väl får syn på lite större big shots. 
    Min första kändis var stackars Kristina Lugn. Vid ett övergångsställe på Stureplan står hon och väntar på grön gubbe. Jag blir alldeles till mig i trasorna och i stort sett skriker: "MEN TITTA!! Där står ju KRISTINA LUGN!! Kristina Lugn tittar upp förstås. Jag antar att man gör det om någon skriker ens namn två meter bakom en. Själv gjorde jag som jag alltid gör i en pressad situation. Duckade bakom närmsta främling.
    Nästa gång jag träffade Kristina stod hon och köpte bröd på Söder. Då var jag betydligt coolare och sade till mitt sällskap i normal samtalston: "Där står Kristina Lugn och köper bröd". Men jag brukar ju träffa Kristina nu, så jag har taggat ner lite.

Det var när jag såg Amanda Jenssen för första gången som jag insåg att jag var tvungen att åtminstone försöka bete mig lite coolt. Jag tror det var två år efter att hon varit med i Idol. Jag hade varit på konferens i Stockholm med kollegor om vilka jag enbart visste att de visade ett nästan osunt stort intresse för det konferensen handlade om. På fredagseftermiddagen stod vi på Bromma och väntade på vårt flyg hem. Då steg hon in i vänthallen. Amanda Jenssen. En parentes i det hela är att även om jag visst tycker att Kristina Lugn är ganska cool och så, så skullle jag nog inte kalla mig för ett fan precis. Och då betedde jag mig ändå som en riktig lantis när jag fick syn på henne. Bara en parentes. 
    När jag fick syn på Amanda Jenssen höll jag faktiskt, bokstavligt talat, på att kissa på mig. Så exalterad blev jag. Jag ska just skrika: "Men herregud!!! Där är ju AMANDA JENSSEN!!" när jag inser att det är läge att sansa sig något. Jag tittar mig vilt omkring efter någon att dela detta underbara med. Till höger står kollegor som visat nästan osunt stort intresse för konferensämnet. Till vänster står kollegor som visat nästan osunt intresse för konferensämnet. Jag försöker sansa mig i tio sekunder. Kan inte. Rycker valfri kollega i ärmen och teaterviskar: "Titta! Där är (exalterad tonuppgång á la hysterisk fjortis) Amanda Jenssen!" Kollegan tittar, noterar Amanda, och säger något väldigt neutralt. Jag inser att jag inte precis har någon vän i viken där. Jag minns inte riktigt vad som händer härnäst, men jag vill nog minnas att jag hann skicka iväg ett halvhysteriskt sms till maken med information om att jag och Amanda ska FLYGA MED SAMMA FLYG TILL MALMÖ!!!! IIIIIHH! 
    Sedan var det dags att gå på planet. På vägen får man en kvällstidning. På framsidan är ett foto på Amanda Jenssen. Jag går på planet först. Sätter mig tillrätta vid gången med min tidning. Därefter kommer Amanda gående förbi. Jag håller återigen på att kissa på mig när det onämnbara händer. Amanda TILLTALAR MIG. Hon ser sitt foto på kvällstidningens framsida och säger: "Titta, där är ju jag. Vad står det om mig?"  
    Ni förstår förstås att jag nu håller på att upplösas i mina beståndsdelar. Min 29-åriga kropp håller på att implodera efter att denna 21-åriga kändis sedan två år tillbaka ställt en enkel fråga till mig. Jag börjar svettas. Minns fiaskot med Kristina Lugn. Vill vara cool och sansad så att Amanda ska vilja träffa mig igen och dela en flaska vin och ett paket cigaretter. Jag blir röd i ansiktet och stammar fram ett väldigt litet, väldigt fjortisaktigt och väldigt, väldigt skånskt: "Jag vet inte. Jag har inte hunnit läsa än". 
    Jag dör en smula. Amanda går och sätter sig med sitt manliga sällskap snett bakom mig så att jag fortfarande kan se dem. Jag känner mig lika töntig som Steve Urkel och nästan lika ful. Jag fortsätter svettas och lider av posttraumatisk stress efter att ha haft ett faktiskt samtal med Amanda Jenssen. Jag måste rätta till situationen. Jag resonerar som så att det måste gå att rätta till situationen och att vi kanske kan ses samma kväll och dela den där vinflaskan. Så jag läser artikeln om henne inne i tidningen. Sedan vänder jag mig om mot dem och säger: "Det handlar om hur det har gått för dig efter Idol."  Det är bara det att det är så mycket sorl och ljud på planet och jag pratar fortfarande sådär tyst, försynt och väldigt, väldigt skånskt, så Amanda HÖR INTE MIG. Utan vänder sig till killen hon reser med och säger: "Vad sa hon?", varpå han återger min mening för henne. Ännu en gång dör jag en smula. Det var ju inte så här det skulle gå till. Under över alla under så vänder hon sig mot mig igen och frågar: "Jaha, hur har det gått för mig då?"
    Återigen blir jag knallröd i ansiktet och svettas verkligen överallt. Jag förstår att den här diskussionen aldrig någonsin kommer att leda till några delade vinflaskor, för jag beter mig som en Samhall-anställd och tänker uppenbarligen inte sluta med det förrän Amanda försvunnit utom synhåll. Röd, svettig, stammande, försynt och väldigt, väldigt skånskt svarar jag:"Bra".
    Jag svarar "bra". Vad hon säger därefter är höljt i glömska. Hela flygturen därefter är ett enda blurr för mig. Jag har pratat med Amanda Jenssen på planet och hon tänker säkert använda mig i sitt mellansnack under kvällens konsert och berätta hur hon tycker att förståndshandikappade borde sitta längst bak när de flyger så att hon slipper vara artig mot de stackars idioterna. 
    Jag har iallafall lärt mig nu. Jag ska aldrig mer prata med en kändis. Jag klarar nämligen inte av det. Kanske att jag kan hälsa neutralt på Solstollen nästa gång jag ser honom. Men bara kanske.

Pedagogen på förskolan visar att Isabelle nästan skrivit sitt namn på datorn. Jag möts av en förvirrad och skeptisk blick då jag utbrister: "Det blir nog ett Nobelpris ändå!" #tigaärguld

via Instagram http://ift.tt/1FB54j3

Ikeas dödsfälla

Idag var det dags att åka till Isabelles Mecka: Ikea. Maken har tagit ner en obscen mängd av sitt lego från barndomen till den äldre terroristen, och denna obscena mängd ska på något vis få plats inne på ett rum som redan är på bristningsgränsen gällande hur mycket grejer som får plats. En stor föräldralycka spred sig då vi insåg att vi ännu inte utnyttjat golvytan under sängen, ergo dagens Ikeabesök för inhandling av stor låda att gömma legot i under terroristens säng.
    Ikea är också bra såtillvida att vi (maken) slipper laga mat när vi åker dit. Köttbullar och potatismos Kamprad-style är på terroristens topp fem-lista över favoriträtter, och vilka är vi att förneka vår förstfödda denna lycka? Ikea är alltså, patetiskt nog, en finfin plats för familjeutflykter.

Idag hade vi också lovat terroristen att få besöka leklandet; platsen jag dregglande sneglat på under de år då lillfisen prompt insisterat på att provsitta varenda soffa och peta på varenda mattfrans i hela varuhuset. Under flera veckor har vi förklarat att inne på leklandet är man utan sina föräldrar, något hon tagit osedvanligt lätt på. Eftersom det idag var väntetid för att få komma in gavs vi möjlighet att kolla in läget (spionera) utifrån. Till min stora fasa verkade leklandet endast vara befolkat med en enda vuxen människa, som dessutom hälften av tiden stod i incheckningsdisken. Det fanns också ett bollhav och ett antal muskulösa huliganer med dopingbeteende (pojkar i åttaårsåldern).
    När det var vår tur att checka in terroristen hade jag en klump i magen, och maken körde naken glödlampa i taket-förhör med den enda vuxna som befolkade leklandet. Efter att ha blivit informerade om att ja, hon var den enda vuxna där, och ja, när ett barn behövde hjälp på toaletten så var alla andra barn obevakade bland bollhav och övrig potentiellt livsfarlig inredning samt naket utsatta för alla de våldsamma huliganerna, så var det dags att vinka adjö till terroristen. För det är ju så att har man lovat en treåring något så ska det rätt mycket till för att man ska ta tillbaka det.
    Efter femton miljarder "Är du verkligen säker på det här?" till terroristen, samtliga besvarade med jakande svar, försvann hon så in i dödsrik... förlåt, leklandet utan att så mycket som vinka adjö till sina kallsvettiga föräldrar.
    Så jag, som skulle njuta av min första barnfria (blöjterroristen aside) helrunda på Ikea snarare halvsprang runt tillsammans med maken. Maken var "ganska säker" på att barn inte kan drunkna i bollhav och vi var båda helt överens om att vi aldrig hört talas om att något barn skulle ha dött på något av Ikeas lekland.
    Efter halva varvet finns det möjlighet att titta in i leklandet från ett annat håll, och först efter att ha tjuvkikat på vår egen dotter (skammen. Skammen, I tell you!) kunde vi slappna av. Hon hade inte drunknat i något bollhav och huliganerna hade inte bankat skiten ur henne. Däremot var hon glad och hade hittat en kompis. Först då kunde vi sakta ner lite på takten och lyckades till och med hitta det vi skulle innan vi äntligen fick hämta vår livs levande dotter.
    Dagens lärdom är alltså att vi är sådana föräldrar som nervösa och handsvettiga kommer att följa med terroristerna vart de än ska, även i vuxen ålder. Antingen det, eller så rullar vi in dem i madrasser och utrustar dem med vapen i självförsvarssyfte. Eller terapi. Kanske ska vi gå i terapi.
   

Mammaträff nummer 2

Jag måste säga att jag idag fick lite av en revansch. På första mammaträffen valde ju blöjterroristen att gallskrika sig igenom de andra mammornas förlossningshistorier (big bummer eftersom jag älskar att höra på andra kvinnors förlossningshistorier) och en ganska stor del av resten av träffen också. Jag vet fortfarande inte riktigt varför, annars skriker hon bara på det viset när maken håller henne (förlåt älskling, men vi vet båda att det är sant).
    Idag var det iallafall dags för mammaträff nummer två. Jag gick dit relativt förvissad om att lagen om alltings jävlighet skulle slå in och få mig att missa alla smaskiga detaljer om knipövningar som stod på dagens agenda, men idag var hon faktiskt en riktig mönsterbebis. Hon till och med låg i sin vagn och jollrade. Något rätt måste jag ha gjort, för nu vet jag allt om hur jag ska gå tillväga för att saker som ska vara inuti mig ska stanna därinne. Gud förbjude att saker och ting trillar ut.
    Efter det har jag tillbringat större delen av dagen med att få den lilla kräk-madamen att somna. Man skulle kunna tro att den arla morgontimmens byte av pyjamas relaterat till kräk som ledde till total klarvakenhet från klockan 05.30 och framåt skulle resultera i en lättsövd bebis, men så har då inte varit fallet. Först efter att ha tråkat ut henne med fyra avsnitt Modern Family (gud välsigne de ryska klassikerna) somnade blöjterroristen i sin vagninsats i soffan. Själv dricker jag ugandiskt kaffe och drömmer om en dag utan stadigt regnande så att vi eventuellt kan göra något annat än se på Netflix.

Jag har köpt en mössa! Igår fick jag höra på förskolan att jag såg "ungdomlig" ut. Passar utmärkt till det ungdomsfilm-bonanza jag kört på Netflix den här veckan.

via Instagram http://instagram.com/p/uQBHXLC1Uq/

Ryska klassiker

Jag har inte haft tid med er på sistone. Jag har nämligen plöjt de ryska klassikerna. Det var dags. I alla fall om man med ryska klassiker menar skaffat Netflix och börjat kolla på Orange is the new black. Så på dagarna blir jag kräkt på av blöjterroristen bokstavligt talat och kräkt på av den äldre terroristen verbalt (jag är den trögaste sedan skivat bröd ungefär 90 procent av tiden enligt den senare) och på kvällarna när kidsen somnat kollar jag och maken på Orange is the new black.
    Smålandsturen blev för övrigt lite av en flopp. Det visar sig att kasta stenar i vattnet inte är en tillräcklig aktivitet för att fylla 24 x 7 timmar på landet, något terroristens föräldrar borde kunnat förstå själva. Först när terroristernas farföräldrar kom på torsdagen lättade treåringens dystra sinnesstämning. Till och med blöjterroristen protesterade högljutt genom att sova sämre och äta hela nätterna fram tills farföräldrarna gjorde entré. Alltså, i framtiden inga storartade "kasta sten i vattnet"-resor till landet mitt under den regnigaste hösten. Nästa gång blir det all inclusive med Bamse-klubben i Alanya. Givetvis inte. Skicka mig till psyk-akuten när jag bokar en sån resa (troligtvis sommaren 2016).

Inte alltid lätt att vara tre och ett halvt. Utbrotten duggar tätt nuförtiden.

via Instagram http://ift.tt/1uFempj

På landet-selfie med kiddilerosen

via Instagram http://instagram.com/p/t2yW9GC1Yd/

I skogen

Vi överlevde gårdagens resa, och än mer otroligt gårdagens storinhandling inför veckan på landet. Efter fyra timmars bilfärd med två kids är inte drömscenariot att gå och storhandla, men nöden har ingen djungel. Storterroristen fick i princip allt hon pekade på för att undvika konflikter och blöjterroristen bajsade ner sig och fick efter blöjbytet ammas i bilen på en parkering i Högsby. En bra inhandlingsrunda på det hela taget. 

    Så nu är vi här, mitt i skogen, och njuter av tystnaden, träden och att amma en gång i timmen på natten (damn these tillväxtfaser). Veckans stora tilldragelser kommer att vara att kasta stenar och pinnar i sjön samt Åseda marknad som går av stapeln på torsdag. Vi är mycket exalterade!

Favoritleken

via Instagram http://ift.tt/10IFA3m

Kanske världens tunnaste tidning.

via Instagram http://ift.tt/1nWPNUt

En liten resa

Tydligen tycker vi inte att livet är tillräckligt utmanande som det är med två kiddileros, utan har bestämt oss för att vi tvunget måste resa till svärföräldrarnas stuga i Småland en vecka. Eftersom den äldsta terroristen inte längre behöver en triljon saker när vi ska resa någonstans har vi glömt hur det är att packa när man ska resa med en bebis. Då vårt minne igår brutalt friskades upp när resväskan åkte fram var det mycket nära att denna hulda moder ställde in resan i sista minuten, men sagt är sagt. Har man sagt till en treåring att man ska åka till Småland och kasta stenar i sjön, då åker man till Småland för att kasta stenar i sjön, och så är det med den saken. 

    Så nu sitter vi här i bilen med två kiddileros, en stor resväska med kläder till fyra människor (fler ombyten till vissa i familjen som insisterar på att kräka ner sig stup i kvarten), filtar, kuddar, babysitter, babynest, vagninsats och amningskuddar, välling och kaffe samt en triljard blöjor. Det är ganska trångt, men såhär långt (efter tjugo minuter av 240) sover ett barn och det andra ser på Pippi på rymmen. Jag tror inte för en sekund att lugnet kommer att vara i mer än max 120 minuter, men njuter av varje minut. 

Morgonens spya.

via Instagram http://ift.tt/1uACivt

Grannarna

Jag älskar när grannarna ovanför har fest. Han och hans gelikar klampar fram och tillbaka genom lägenheten som en elefanthord medan hon och de kvinnliga festdeltagarna ropar "wooooooooooohh!" och skrattar så intensivt att man tror att de hyrt in eliten av Sveriges ståuppkomiker. 

    Sist de hade fest sjöng alla deltagarna Brown Eyed Girl, och jag tror att jag talar för hela bostadsrättsföreningen när jag säger att det var en mörk stund. 

    Själv nattar jag bebis. Jag har läst på Familjeliv att alla åttaveckorsbebisar har klara och tydliga nattningsrutiner och en majoritet av dem verkar sova från 19-07. Man kan säga att vår bebis har rätt långt kvar om hon ska leva upp till Familjelivs finest. Nästan så långt att det känns lite som ett hån. Tack och lov kan jag lyssna på mina grannar under tiden.

Det gick sådär

Det började bra. Det gjorde det. Blöjterroristen somnade på vägen dit, men vaknade förstås så fort vi kom fram. Dock satt hon glad i hågen i mitt knä under hela presentationsrundan och jag tänkte självgott att jag var hemma med halmen. Inte tio sekunder därefter brast den lilla terroristen ut i ett ganska öronbedövande skrikbonanza, som varken hävdes medelst blöjbyte, amning, napp eller kärleksfullt (läs maniskt) vaggande. Större delen av träffen fick jag och hon således stå en bit bort för att de andra mammorna och bebisarna skulle kunna kommunicera överhuvudtaget. Så fort den formella biten av träffen var över och den informella biten tog vid accepterade hennes höghet nådigt ett bröst, och bestämde sig därmed för att förmiddagens skriksejour var avslutad. 

    Mellan hennes höghets vilda skrik lyckades jag framföra till övriga mödrar hur lugnt och skönt det varit nu med andra barnet och hur vi alla skrattar och sover som små änglari vår Herres hage. Nänä, okejdå. Mammagruppen 1, Smugglosmurfen 0. Nästa gång kanske?

Mammagrupp 2

Imorgon ska jag premiärträffa min mammagrupp. Inte den intima mammagruppen jag redan har (och med intim menar jag inget otillbörligt), utan den mammagrupp som tilldelats mig av BVC. 

    När den äldre terroristen var bebis hade jag också en mammagrupp, i vilken min uppgift var att göra de andra mammorna glada och tacksamma över sina egna bebisar. Min bebis på den tiden sov nämligen inte något värst mycket, och åt gjorde hon inte något värst mycket heller. 

    Medan de andra bebisarna snusade sött i sina vagnar på våra promenader gallskrek min bebis tills hon fick komma upp i bärselen. När de andra bebisarna krängde kall barnmat direkt ur burken ramlade svettdroppar från min panna ner i den halva deciliter yoghurt det tog mig 45 minuter att få i min matvägrande dotter. När de andra bebisarna snällt satt i sina mödrars knä på den kyrkliga öppna förskolans sångstund försökte jag hindra min bebis från att hångla med alla andras bebisar. Hon hade en förkärlek för att närma sig andra bebisar i syfte att byta kroppsvätskor redan i tidig ålder, föga populärt bland föräldrar till bebisar med inte ännu hundraprocentigt immunförsvar. Så nu återstår det att se vilken mor jag ska bli i min nya mammagrupp. Det hade varit gött om någon annan kunde agera värstingmamma den här gången. Jag lovar att hålla er uppdaterade.

Goddag

Igår tog jag med blöjterroristen till jobbet. Varje gång jag går på mammaledighet slutar nämligen en avdelningschef, och så även denna gång. Vi inom sjukvården gillar väldigt mycket att äta frukost, varför chefen bjöd på frukost som avsked. 

    Jag gick dit med en bebis och höll på att komma hem en bebis kortare. Sjukvårdspersonal tycker nämligen iinte bara om frukost, utan även bebisar (dock ej att äta), så jag fick i lugn och ro både äta mackor och dricka kaffe. Därefter bajsade terroristen ner hela sin impa på kollegorna-outfit (Mini Rodini-klänning från bror och svägerska), varpå vi ansåg det bäst att runda av besöket. Terroristen var då så uttröttad att hon somnade utan vagngungande, och jag tog tillfället i akt att ströva runt på Triangeln bland alla andra mammalediga figurer. 

    Idag är den storslagna planen att köpa ett nytt munstycke till dammsugaren då det nuvarande genom att lossna så fort vi bara överväger att dammsuga, håller på att ge både mig och maken aneurysm.

Ebola

Det har varit höst i typ tio minuter, och genast förvandlas vi till familjen snor. Någon muterad viruspartikel, gissningsvis från förskolan, har via den äldre terroristen letat sig in och tagit över hemmet. Förutom maken då, hävdas det, men jag hör nog hur han nyser när han tror att ingen hör. 

    Det värsta är att blöjterroristen fått sin första sjuka, typ sex månader innan jag hade tänkt mig, men tydligen är det vanvettigt svårt att få en förkyld treåring att låta bli att tungkyssa sin lillasyster, och bara i den allra bästa av världar blir man inte smittad efter ett tiotal försök till grov upphångling. Och jag antar att det bara är att stålsätta sig. Blir hon lik sin storasyster på något vis kommer hon att ägna sig åt avancerad samvaro med de andra spädisarna på den veckliga religiösa sångstunden, och därefter ofelaktigt dra hem både det ena och det andra viruset. Herre, giv oss styrka! (Ja, det är väl bäst att börja öva på det religiösa lingot redan nu, tänker jag, så att man inte gör bort sig på sångstunderna.)

Om ett av tecknen är att det plötsligt kommer ut en bebis ur kittet så är maken helt klart skyldig.

via Instagram http://ift.tt/1C00IiW

Vi äter visst inte Mariekex så ofta i vår familj.

via Instagram http://ift.tt/1qTxr6S

Allvarligt konstruktionsfel

Men hur går det egentligen till? Det måste vara clusterfuck i bebiskonstruktionen. Varför somnar de inte när de är trötta? Hon har gäspat, nickat till, gäspat igen, sedan gallskrikit, ätit, kräkts, nickat till, gäspat, bajsat, somnat i femton sekunder, jollrat, bajsat och gäspat och skrikit sedan halvnio ikväll. Och NU somnar hon. Klockan 23 liksom. Jag som trodde vi skulle få njuta av vårt nyinskaffade Netflix ikväll, då hon på ett ytterst exemplariskt sätt somnade i soffan klockan 20.30. Men sedan, ja, ni läste ju. Som sagt, mycket allvarligt konstruktionsfel på de där bebisarna. Nu har jag huvudvärk och tjurar över min uteblivna Netflix-kväll. Folket som flyr undan IS vet inte hur jag har det. 

Mammagrupp

När man är mammaledig måste man ha en mammagrupp att prata om mammagrejer med. Ni vet, typ, färg och konsistens på avkommans bajs, längd och kvalitet på nattens sömn samt hur man bäst avhåller sig från att slå människor på käften när de petar med sina bakterie-infesterade korvfingrar i ansiktet på avkomman. Såna grejer. Och svaret på det sistnämnda visade sig av en ren slump heta insektsnät över vagnen. Funkade toppen på förskolan. Kiddilerosen blev alldeles förbluffade när de skulle pilla in sina fingrar i blöjterroristens mun igår eftermiddag. Insektsnät skyddar således mot mygg, getingar och fingrar fulla av snor och jord.
    Iallafall. Min mammagrupp är mycket intim och består av en annan mamma, nämligen min kollega. Till arbetsplatsens stora fasa lyckades vi bli gravida nästan exakt samtidigt, vilket föranledde en av kollegorna att fråga om vi varit tillsammans på spa (något slags konstigt, kinky ställe som jag inte tror att jag vill bekanta mig med om det överhuvudtaget finns). Det var förstås väldigt svårt för arbetsplatsen att skiljas från sina två allra mest kompetenta (och ödmjuka) sjuksköterskor samtidigt, men på den vägen är det alltså nu. Förresten var det nog ändå rätt skönt att bli av med oss där i juni. Vi befattade oss inte med merparten av betungande arbetsuppgifter och åt en skrämmande mängd kakor på arbetstid. Jag vaggade fram genom korridorerna och stånkade likt Leif GW om jag blev ombedd att gå iväg med blodprover eller göra något som helst förutom att äta kakor. Alltså bättre nu när vi istället för att vara kollegor är mammagrupp.
    Tyvärr har vi lite svårt att ses under ordnade former, då vi båda har drabbats av den kända åkomman "amningshjärna". Det innebär egentligen att man är förbannat trött i kombination med att det faktum att man måste slänga fram sina bröst i tid och otid (tänk ko) och på grund av det tydligen förlorar förmågan att föra samtal eller får stora svårigheter att lyckas ses på samma ställe vid samma tidpunkt. Igår skulle vi till exempel gå på museet med våra bajsmaskiner. Dagen till ära hade jag satt på mig mina gå på museum-örhängen, för att visa att jag hör hemma liksom. Tyvärr visade det sig att vi hade tänkt oss att gå på olika museer, då hon väntade vid museet vid Triangeln och jag vid museet vid Caroli, så vi sket i att titta på konst och gick och åt lunch istället. Sedan ammade vi på en kyrkogård och försökte komma på ett bra sätt att bli miljonärer nu när vi ändå är mammalediga. Det är bra att ha en mammagrupp. Förresten behöver man inte prata så mycket om bajs. Bebisbajs är gult och kommer alltid när det är som minst lämpligt. The end.

Tvåbarnschocken

Den senaste tiden har vi spekulerat lite i hur det är med förstabarns-chocken kontra tvåbarnschocken. Inför den äldre terroristen tänkte vi att en bebis inte tar så mycket plats, äter mat direkt från brösten och sover mycket. Det visade sig när hon kom ut att hon förvisso inte tog särskilt mycket plats, men det där med att äta direkt från brösten var lite mer av en konst än vad någon förklarat i förväg, och det där med att bebisar sover mycket... Ja, ni vet. Vissa bebisar gör det, och andra bebisar not so much. Den äldre terroristen, not so much, och nästan uteslutande bara om underlaget rörde sig hela tiden.

Inför blöjterroristen räknade vi med kaos, amningsbesvär, sömnlöshet och skilsmässobråk. Vi köpte hem allt: nappflaskor, ersättning, nappar. Jag plöjde amningslitteratur jag rotat fram ur de mörkaste skrymslen på biblioteket och hade innan förlossningen kunnat skriva en tenta på amningsläge, utrdrivningsreflexer och prolaktinhormoner.
    Så kom hon då. Till slut. Lite sådär försenad som bara en äkta diva kan vara. Och det var jobbigt. Jag var trött, och den där förbannade råmjölken räckte inte riktigt till. Bröstvårtorna misshandlades under tre evighetslånga nätter där blöjterroristen trodde att hon befann sig på någon slags allt du kan äta-buffé på en Finlandsbåt och hon tvekade inte att uttrycka sitt missnöje med utbudet. Så då tog vi till slut fram ersättningen, en natt då amningen pågått in absurdum och jag var redo att ta ett skutt från balkongen. Sedan skulle jag sova och maken ta vid, men då var jag så trött att jag inte kunde somna. Jag låg med knarköppna ögon och lyssnade på sommarpratare i mina hörlurar och tänkte "jagmåstesovajagmåstesovajagmåstesova" och somnade inte ett dugg. Ska det vara såhär, kvad jag i mitt inre. Jag orkar inte, gnällde jag för mig själv.

De första dagarna var helt enkelt rätt sugiga. Men hon sov på dagarna, den lilla senfärdiga divan som kommit ut långt om länge. Och plötsligt kom mjölken som det stod om i mina amningsböcker, och till slut somnar man ju faktiskt, för en dag vinner tröttheten över postpartum-adrenalinruschen som verkar hålla i sig några dagar. När man fått sova åtminstone tre timmar försvinner de uppspärrade knarkögonen och livets stora hopplöshet lättar. Finlandsbåtsbufféerna på nätterna byttes ut mot rajraj i karaokebaren mellan 16 och 23 istället, och nätterna blev plötsligt uthärdliga igen.

Där är vi nu. Inte alls så chockade som första gången, utan snarare försiktigt positiva. Jag ska inte ljuga. Ett par "jag är minsann tröttare än du"-gräl samt ett antal mellan tänderna framvästa sentenser har förekommit under de kvällsliga Professor Balthazar-vandringarna genom lägenheten med en missnöjd blöjterrorist vaggande i famnen. Men vi är ändå lite coolare den här gången. Det är vad det är, och när man har en treåring hemma som var sju veckor gammal för typ en kvart sedan så vet man att det går över ganska snabbt. Tack och lov, för jag har en muskel på höger sida av ryggen som snart packar sitt bord och lämnar in avskedsansökan efter alla övertidstimmar av bebisvaggande.

För övrigt står jag fortfarande fast vid att bebisar är individer. Vissa är nöjda och lättskötta, sover mycket och äter som lemurer, och då är det vansinnigt lätt att klappa sig själv på ryggen och hävda att allt har med ens egen coola föräldraskap att göra. Så pekar de finger åt alla av trötthet hålögda föräldrar som har bebisar som bara somnar om man kör vagnen över tröskeln  i 75 minuter för att därefter sova exakt tio minuter innan de vaknar igen, och hävdar att det har med inställning att göra. Vi har fått en bebis av varje sort, något som jag också önskar att de där coola föräldrarna som med sin positiva energi får sina bebisar att sova 20 timmar per dygn och käkar mjölk så det sprutar ur öronen på dem.
    Sist men inte minst, om ni vill se en "fortsättning följer" med trebarnschocken kontra tvåbarnschocken så får ni leta upp en annan blogg, för här pressas det inte ut fler bebisar. Jag har nedräkning till nätter fulla av ostörd sömn, åtminstone tills det är dags för terroristerna att skaffa egna små terrorister.

Vet inte varför jag anstränger mig med kräktrasa. Jag har redan spya i håret.

via Instagram http://ift.tt/1max1rt

Satans avträden till meningslösa insekter

Idag har jag både lyckats vara en dålig mor som utsatt mitt barn för fara och ökat på min redan maniska getingskräck.

     Vid veckans storhandling på Willys ser jag plötsligt till min stora fasa en geting som sitter på kanten till det babyskydd blöjterroristen sitter i. I halv panik säger jag till maken och viftar därefter mot getingen, som om den varit normal och spänstig då flugit iväg, men den femtonde september är getingar inte normala och spänstiga utan jävligt dryga och fumliga. Ergo trillar getingen rätt ner på blöjterroristen. Eller rättare sagt, ner i nacklinningen på hennes body. Innan vi i halv panik lyckas slita upp henne ur babyskyddet för att få bort helvetets utsände i insektsforn har det satans avträdet förstås redan stuckit henne. Precis vid halsen. 

    Orden "anafylaktisk chock" blinkar i neon framför ögonen och efter att planlöst ha sprungit fram och tillbaka mellan potatislådan och tomatdisken på Willys fruktavdelning med en gallskrikande blöjterrorist och makens mindre betryggande plats 14 i telefonkön på 1177, bestämmer vi oss för att vi vill ha väldigt nära till adrenalin och lyckas komma ihåg en vägbeskrivning till närmsta vårdcentral. Där trillar vi in med buller och bång. En hysterisk mor, en sammanbiten far och en jollrande bebis. Tar en nummerlapp till sjuksköterske-bedömning och kommer rätt in till en kompis gamla kursare. 

    Hon är glad och trevlig och försäkrar oss om att vår jollrande dotter inte befinner sig i något förstadium till anafylaktisk chock, baddar med alsolsprit, hör hur förlossningen varit, och innan vi vet ordet av är allt bra igen. Eller fortfarande kanske man ska säga.

    Summa summarum: Alla mina sjuksköterskekunskaper ryker tydligtvis åt pipsvängen när någon jag älskar råkar ut för någonting. När maken skar av en bra bit finger för ett antal år sedan var det jag som låg med benen i högläge efter att ha misslyckats med att hitta ett telefonnummer till en jourcrntral, och nu detta. 

"Ser hon inte lite svullen ut runt halsen?". Nähä, det var visst bara den underbart söta dubbelhakan hon alltid haft. Bra. Tryggt! 

En mörk dag

På förskolan har terroristen en kompis som heter Josef, fast terroristen kallar honom för Jofes (av oklar anledning).     Josef är som kiddileros är mest. Han gillar att snacka i 300 knyck och vill gärna att man ska kolla in hans glasögon om man har en minut över. När jag hämtar min terrorist på eftermiddagarna är det alltid Josef som ropar till henne att jag har kommit, och gärna pekar han ut för mig var hon är också, vilket är tacksamt speciellt då hon gömt sig i någon av gårdens buskar. Han är en glad liten skit som gillar att krama min terrorist när hon tillåter det. Som sagt, han är som kiddileros är mest.

    I förra veckan sa terroristen något för mig helt otydbart, vilket visade sig vara ordet banan på arabiska. Mäkta imponerad frågar jag henne  var hon lärt sig arabiska, och det visar sig då att det är Josef som lärt henne att säga banan. Förstår ni hur häftigt det är att min treochetthalvtåring kan säga saker på ett språk som jag inte kan? Så häftigt att kiddilerosen kan lära sig av varandra redan när de är så små, och att de växer upp sida vid sida utan att det ligger något konstigt eller onaturligt i det. För det är ju inget konstigt eller onaturligt. Tycker jag. Tyvärr finns det allt fler i vårt samhälle som inte tycker att vi alla är lika mycket värda. Skrämmande många. Så när jag imorse lämnade terroristen på förskolan och stötte ihop med Josefs pappa hade jag svårt att se honom i ögonen. Jag skäms över att 10 procent i vårt kvarter har röstat på SD, och jag vill inte att någon ska missta mig för en av dem. 

    Det är en mörk dag idag, och det verkar inte ljusna inom en överskådlig framtid, men min dotter kan säga banan på arabiska, och just nu är det nog för att det ska finnas lite hopp för mänskligheten trots allt.

    

Man bör inte kissa stående

Inte varje dag man ser en förbudsskylt med en överkryssad snopp.

Mamma och pappa vill sova

Tydligen inte. Men nu då?

Kan det stämma?

Klockan är 22.00 och maken vågar knappt tro att det är sant:

Banshee-dottern

Jag är lite trött. Inte bara har blöjterroristen de senaste två dagarna bestämt sig för att radikalt dra ner på sin sömn och samtidigt radikalt öka sina missnöjesyttringar, utan terroristen den äldre har till slut börjat inse att hon faktiskt kommer att få dela all framtida uppmärksamhet med den nytillkomna skrynkelskrikaren. Hon är ett under av kärlek och omhändertagande gentemot blöjterroristen, medan de övriga familjemedlemmarna (jag och maken alltså) ständigt får veta vad som görs fel, gärna medelst högljudda skrik och sprutande Lille Skutt-tårar.
    Mellan klockan 15 och 18 igår avlöste utbrotten varandra ungefär lika tätt som blixtarna under det mastodont-oväder som drabbade Malmö någon vecka efter att blöjterroristen fötts. Tänk Helena Bergström möter Banshee, så kan ni ungefär leva er in i upplevelsen.
    Tacksamt nog hade jag, tack vare att maken kommit hem på lunchen för att till slut lyckas få en övertrött blöjterrorist att sluta ögonen, faktiskt för en gångs skull vilat middag och var nog ganska mycket mer pedagogisk än vad jag annars hade klarat av att vara. Med hjälp av uppskuren frukt, en filt över sex stolar och ett gäng kuddar kom vi över den värsta sorgen över det uteblivna lekplatsbesöket. Den pedagogiska modern skrek inte "Det är väl för fan inte mitt fel att det börjar ösregna precis på vägen till lekplatsen" utan "Oj, det regnar. Då kanske vi kan gå hem istället och bygga en koja och ha picknick i".
    När vi kom hem väste inte den pedagogiska modern "Sluta skrik som en Banshee så att du inte väcker din lillasyster" utan "Oj, nu vaknade visst Josephine. Då får hon vara med på vår picknick i kojan".
    Sedan var Josephine vaken. Ganska länge. Fast inte lika länge som kvällen före det, då hon var uppe och rejvade till midnatt. Jag börjar tro att min famn är ungefär lika bekväm som min livmoder måste vara (givet att bägge kidsen tog mycket god tid på sig att komma ut alltså. Inget annat.)
    Tillåt mig således, än en gång, hylla och kräva omedelbara subventionerade ensamsemestrar årligen för alla de ensamstående föräldrar som lyckas uppfostra kiddileros till vettiga och normala vuxna människor. Själv klarar jag ungefär bara de där timmarna på morgonen när maken gått till jobbet och den där timmen innan han kommer hem igen på eftermiddagen.

Får jag stå still nu?

Efter en dag av vaggande. För att citera Gert Fylking: Äntligen!

Sömnlös smugglobebis och kvalitets-tv

Tillbringar förmiddagen med att vagga blöjterroristen som inte vill sova och tittar på tjocka, amerikanska mammor som spökar ut sina stackars döttrar till sexobjekt och tvingar dem att paradera framför en jury och andra tjocka, amerikanska mammor. Då känns det bättre att uppfostra blivande Nobelpristagare som jag gör.

Valstugorna får besök

Idag var det dags för mig och blöjterroristen att hämta valmanifest på Gustav Adolfs torg. Vi valde tydligen att komma precis efter ett gäng högstadieklasser som fått i uppgift att ställa en triljard frågor vid varje valstuga, vilket föranledde att vi fick stå i kö till såväl Moderater som Centerpartister. Efter att ha hört de två brudarna framför mig vid Moderaternas valstuga svara nekande på frågan "Vet ni vad konservativ är?" insåg jag att jag kunde stå kvar rätt länge, så då gick vi till Folkpartiets stuga i väntan på det moderata valmanifestet.

    Folkpartisten verkade gå på något slags uppåttjack. När jag berättade att jag var feminist blev han mycket glad och pekade på en punkt i sitt manifest. När jag berättade att jag tycker miljöfrågor är viktiga blev han om möjligt ännu gladare och pekade på ännu en punkt. Därefter fick jag veta att man alltid kan få tag på folkpartister på nätet vid eventuella frågor. Bra. Bra att veta.

    Centerpartisten var sval i sitt mottagande. Mest var han ledsen över att hans broschyrer blåste av bordet hela tiden. Och så var han ungefär 150 år gammal och hörde som en kratta. "Det är viktigt att rösta!" skrek han i mitt öra. Information han ansåg sig behöva ge mig, den 34-åriga tvåbarnsmamman som samlade valmanifest i (ändå ganska) god tid innan valet.

    Socialdemokraten överöste mig med en skog av broschyrer, medan miljöpartisten på ett diskret sätt gav mig det jag bad om för att därefter erbjuda mig en frukt på vägen. Väl framme hos Moderaterna fick jag det jag bad om, samtidigt som de fnissande gav mig en påse kryddor som "kanske kan vara någon slags chili". När jag tackade och sa att jag skulle testa den fnissade de lite till, vilket föranleder mig att tro att de preparerat chilin med laxermedel, så kom för all del inte hit på Chiligryta.

    Övriga valstugor kvalade inte in. I vanliga fall är jag relativt säker på vad jag tycker, men eftersom gråskalan verkar bli större ju äldre jag blir måste jag omvärdera vissa saker. Allt var mycket enklare för ett antal år sedan. Således kommer amningslitteraturen denna vecka bestå av valmanifest och tv:n visa valdebatter. 

Litterär Smugglosmurf

Visste ni att jag och blöjterroristen även finns i den skönlitterära världen? Svägerskan hittade denna på loppis. Vi är kända!

Tja, om de med "utför" menar att de rivit upp all asfalt på alla de gator som leder till dagis och sedan inte synts till på tre veckor så stämmer det fint.

via Instagram http://ift.tt/1t5uopa

Är det på riktigt?

Vet ni vad som har hänt? Två helt fantastiska grejer. 

1. Blöjterroristen sov fem timmar i sträck inatt. Från 23 till 04. Fattar ni grejen? Lyx!

2. Inför dagens frisörbesök satte jag på mig rena kläder (kräkfria). Och när blöjterroristen skulle rapas strax innan besöket kräktes hon. Rätt på kräktrasan. Bingo! Det är typ första gången hon lyckats träffa kräktrasan. 

    Denna dagen kan inte gärna bli annat än bra. Kanske borde köpa en trisslott?

Som två bär

Här är Josephine. Som jämförelse. Ja, hon sover. Det är därför jag bloggbombar er. Dels det, och dels är jag oteknisk och har vissa bilder på datorn och vissa i telefonen. Iallafall är de hemskt lika.

Josephine?

Detta är alltså inte Josephine, utan Isabelle för sisådär tre och ett halvt år sedan. De är spökaktigt lika varandra.

Logistik och kräktrasor

Skumt det här. När man har ett barn är livet hanterbart. Enkelt nästan. Förutsatt att man inte är höggravid och ansatt med åderbråck på onämnbara ställen förstås. Sedan har man plötsligt två barn och hela livet ändras om till något slags logistikkaos. När blöjterroristen vrålar av hunger lägger sig den treåriga terroristen och bajsar under soffbordet. När blöjterroristen nattammat för trehundrade gången och äntligen somnat om klockan fem på morgonen kommer treåringen in och tycker det är dags att stiga upp. När vi ska vara på dagis för fem minuter sedan och alla äntligen står påklädda i hallen redo att gå hörs en ljudlig prutt från blöjterroristen och med ens är blöja, body, byxor samt bebis täckta i gult bajs (som för övrigt inte går bort i tvätten på fyrtio grader).
    Så det där som man tyckte var så jobbigt med ett barn... alltså, jag minns inte riktigt vad det var. Min stora räddning nu är att jag iallafall inte behöver vara i tid till något annat nuförtiden. Det är inte min grej ens i vanliga fall, och än mindre nuförtiden. Jag har fått rationalisera bort vissa grejer redan, typ min egen personliga hygien. Ni får ursäkta mig om en svag doft av kräk konstant vilar runt mig. Jag byter kläder och jag använder såna där charmerande kräktrasor över axeln, men blöjterroristen är inte dum. Hon gillar inte de där trasorna, så hon vänder helt sonika på huvudet och kräks på den andra axeln istället. Den andra axeln och ner i urringningen. Två mycket populära ställen att kräkas på. Om ni snart ser mig iklädd latex har det således ingenting med någon ny sexuell inriktning att göra, utan har helt enkelt att göra med att jag snart tröttnat på att tvätta och föredrar att kunna torka av mina kläder med disktrasa.

Jag är inte säker på att jag blir mer motiverad att släcka ljuset bara för att han använt fyra utropstecken. Utropstecken överlag gör mig skeptisk, och att använda flera stycken i rad är inte bara grammatiskt inkorrekt utan till och med direkt provocerande. Jag släcker ändå, men tvekar inte att häckla honom i sociala forum utan hans vetskap. Moahaha!

via Instagram http://ift.tt/1zQqm6L

Missnöjt

Igår var det dags för blöjterroristens första resa. Bara till Åkarp med buss och tåg, men dock. Hon inledde dagen med att leka företrädare för något slags missnöjesparti med uttryck för missnöje med allting som inte innebar att befinna sig i min famn. Och sedan fortsatte missnöjesyttingarna. Och fortsatte. Och fortsatte. Det enda som verkade falla henne på läppen var det faktiska resandet. Allt som hände däremellan var fel och jobbigt. Så även större delen av natten, då även den treåriga terroristen valde att inte förstå konceptet "mitt i natten". Summa summarum: Mor är trött och hoppas på en dag med något färre missnöjesyttingar.

Jag klarade det!

Jag klarade det! Båda barn lever fortfarande, har varit ute i friska luften hela eftermiddagen, blivit utfodrade med passande kost för respektive ålder OCH jag har till och med bäddat sängen. Inte för att sängens bäddning har något att göra med kidsens överlevnad eller välfärd, men sängen ser fin ut och det är ju bra. Tyvärr luktar sovrummet sur mjölk, vilket något förtar det positiva intrycket.

    Alltså, levande barn och trött mor. Den äldre terroristen har sedan en tid tillbaka börjat bete sig som någon slags programledare för en högintensiv frågesport. Likt en amfetaminstinn Rickard Olsson ställer hon frågor som om ingen morgondag finns, och tvekar inte att ställa samma fråga tio gånger, eventuellt för att kontrollera hur många gånger hennes hulda moder orkar svara med bibehållet tålamod. 

Exempel från dagens promenad hem:

- Var bor Håkan?

- Jag ska snart visa dig.

- Var bor Håkan? 

- Jag ska snart visa dig.

- Bor Håkan här?

- Nej. Jag ska snart visa dig.

- Bor Håkan här då? 

- Nej, jag ska snart visa dig.

- Bor han här då?

- Nej. Vänta lite. 

Vi går en liten bit. 

- Här bor Håkan!

- Bor han här?

- Ja. 

- Däruppe? 

- Ja. 

Vi går en liten bit till. 

- Bodde Håkan därborta?

- ... Ja. Ja, älskade du. Han bor därborta. 

- Bor han där, Håkan?

- Ja, det gör han. Har du haft roligt idag (desperat försök att byta samtalsämne)?

- Ja. Bor Håkan därborta?

Et cetera. Ni fattar nog på ett ungefär. (Plats för hulda moderns trötta sammanbrott). 

    Nu ägnar vi oss med liv och lust åt att trösta blöjterroristen som varje kväll mellan 17 och 23 vevar med benen och krumbuktar sig i våra famnar. Den bäddade sängen i det mjölkluktande sovrummet hägrar som belöningen efter timmar av bebisvaggande. Imorgon väntar blöjterroristens första buss- och tågresa. Vi är mycket exalterade!

En vuxen på två barn

Idag är det skarpt läge. Förskolan har planeringsdag och är alltså stängd. Ergo, jag ska ta hand om två kiddileros helt själv hela dagen. Jag har inte så höga mål uppsatta, utan snarare samma mål jag hade som nyfärdig sjuksköterska; så länge alla andas i slutet av dagen har dagen inte varit katastrofal. Önska mig lycka till!

Nämen, om man skulle ta och sadla om från sjuksköterska till konstnär. Inte det? Nej. Kanske inte. Men alla ser ju att det är en katt. Eller? Nähä. Inte det heller.

via Instagram http://ift.tt/1wnh99v

Lidfors AB

Skumt det där med två kids. Plötsligt är vi familjen Lidfors AB. Det finns plötsligt alltid tvätt, disk, städning eller matlagning som måste genomföras. Knappt har man hunnit sätta på en maskin tvätt innan man blir nerspydd igen, inte sällan precis efter att man just hunnit duscha och tvätta håret, som också gärna träffas av spya. Precis när man bytt en bajsblöja bajsas det en och två gånger till och innan man vet ordet av har man stått och bytt blöja i tjugo minuter utan att ha kommit någonstans. Med det sagt tror jag inte att vi siktar på att bli deltagare i Familjen Annorlunda. Två kiddileros räcker långt faktiskt. Tur att de är så förbaskat söta att man utan gnäll godtar sin husmoderliga (och faderliga) plats i havet av bajs, spya och matningar.

Lattemamma?

Idag är jag mycket glammig mamma som efter dagislämning tar en stilla kopp kaffe på Melvins innan det är dags för min ögonbrynsplockning klockan tio. Vi kan väl låtsas att det inte är en mjölkspya jag har på vänster axel? Det förtar liksom lite av det glammiga intrycket. Låt oss också låtsas att Josephine inte precis vaknade och troligtvis behöver panikammas innan Jenny ska passa henne för att hon inte ska gallskrika under hela sin första barnpassning. Bortsett från detta: superglammigt!

Fina systrar

via Instagram http://ift.tt/1w55cVV

Lägesrapport

Det har nu gått tre veckor sedan den stora vräkningsdagen. Vi konstaterar sammanfattningsvis att livet med två kids genererar gigantiska tvätthögar, mest på grund av den nytillkomnas förkärlek för att besudla övriga familjemedlemmar med olika egenproducerade kroppsvätskor. Jag kan faktiskt inte minnas att Isabelle någonsin bajsat på mig till exempel (bara att jag en gång reflexmässigt fångat en av hennes bajskorvar i handen under pottträningstiden, men det får jag ju mest skyllas för själv).

    Vi konstaterar också att man inte ska ta något för givet. Skåda inte given häst i munnen och what not. Ena veckan sover bebisar mycket, andra veckan fokuserar de mer på att äta. Man gör således bäst i att ta varje dag för ett blankt blad och inte utgå ifrån att man har någon slags rutiner. Mer än att man på något mirakulöst sätt ska infinna sig på dagis klockan nio varje morgon och klockan tre varje eftermiddag. Så som svar på den outtalade frågan, ja, det är jag som svettig och med håret på ända halvspringer Roslins väg fram med en vrålhungrig bebis i vagnen och en treåring på överdimensionerad ståbräda varje vardagsmorgon strax före klockan nio. Om det är till någon tröst brukar åtminstone treåringen vara glad och sjungandes under dessa kallsvettiga utfärder. 

Peep show för grannarna

Ni vet hur stackars akvariemannen konsekvent sågats under bloggens historia? Om inte, så är akvariemannen grannen mitt emot som tidigare lyste upp hela kvarteret med ett gigantum akvarium med blått ljus. Akvariet är nu sålt, och han verkar istället ägna sig åt att spela trummor samt sitta i sin vita Inspector Gadget-skinnfåtölj precis vid fönstret. 

    Nåväl, jag har iallafall härmed förlorat rätten att klaga, då jag tydligen helt har slutat ha på mig kläder på överkroppen när jag är hemma. Ammar man en gång i timmen är det liksom inte lönt att klä på sig mellan gångerna, och för övrigt är det snuskigt varmt. Eftersom jag inte gillar att dra ner persienner i onödan betyder det att de stackars grannarna mittemot helt ofrivilligt lever i en 24/7 peep show. Jag tänker att det troligtvis är något värre än det där akvariet. Däremot oklart om det klår grannarna som fortfarande har granris med jullampor runt balkongräcket. Frågar ni mig är julbelysningen något värre, men jag är ju också lite anal och fast i konservativa banor gällande julpynt. 

Hon kom ut!

Som ni säkert förstår har det sedan sist anlänt en bebis. Precis som vi misstänkte blev det vräkning, eftersom lillfis nummer två vägrade lämna livmodern på eget bevåg. 

    Förra lördagskvällen checkade vi alltså in på prenatal för att varannan timme få en spruta med vräkningsmedel (jag alltså, inte maken). Klockan halv fem på morgonen satte värkarna igång, och klockan halv åtta var jag redo att hoppa från balkongen för att slippa smärtan. Trolig effekt av det hade varit klen, då prenatal ligger på första våningen, så istället fick barnmorskan kolla läget. Var då öppen fem-sex centimeter och kördes till förlossningen för smärtlindring och utdrivning. På förlossningen, ca kvart i åtta, tyckte jag att epiduralbedövning kändes som det enda rätta. Det var bara det att under den lilla rullstolsturen från prenatal hade jag lyckats öppna mig fem centimeter till, och det är ungefär så öppen man blir (innan det kommer ut en gigantisk bebis vill säga. Då blir man väldigt mycket mer öppen). Det var alltså dags. Ingen epiduralbedövning...

    Jag hade glömt hur förbannat ont det gör. Det kändes lite som att sitta högst uppe på Fritt fall på Tivoli. "JAG ÅNGRAR MIG!!! JAG VILL INTE!!" Den här gången inså jag det orimliga i att kräva kejsarsnitt, så det var bara att snällt genomföra det. Och jag tänker INTE göra det fler gånger. 

    Men ut kom hon till slut, prick klockan nio på söndagsmorgonen den 27 juli, vår lilla Josephine, och stoltast av alla är nog ändå hennes storasyster.

På prenatal med CTG-mätning och väntandes på besked om avhysning.

via Instagram http://ift.tt/1uqt8C9

Fortfarande ingen bebis

God morgon! Jag välkomnar er alla till vecka 42 i min graviditet. Det är mycket roligt att vara gravid i 30-gradig värme, speciellt när man har en treåring hemma att sysselsätta med inspirerande och pedagogiska aktiviteter. Jag måste säga att jag varit på mitt allra mest inspirerande och pedagogiska humör just den här senaste veckan. Isabelle har bara kallat mig för mallgroda tre gånger (mot sedvanliga en gång i halvåret), men jag kan säkert skylla det på att hon går igenom någon slags fas. Mallgroda är den ultimata förolämpningen kommandes från Isabelle. Det må inte låta mycket för världen, men utväst mellan tänderna i kombination med en förintande, svart blick och därefter en ivägstormning med klampande fötter är det faktiskt relativt respektingivande. (Och, Gud förbjude att jag säger det, vansinnigt gulligt och väldigt roligt).

     Nåväl, vad som iallafall händer idag är att vi ska till KK för överburenhetskontroll. Beroende på vad den visar kommer avhysning av terrorist nummer två att ske antingen idag eller på måndag. Att hon skulle välja att komma ut på eget bevåg är det liksom ingen som tror på längre. Som sagt, jag har en osedvanligt gästvänlig livmoder. Man måste vara känd för något, och just detta råkade visst bli mitt signum.

Magen är förvisso en bra kudde. Man får ta det onda med det goda.

via Instagram http://ift.tt/1yWScPX

Våga vägra solkräm. Tydligen.

Idag är det inte vidare muntert här hemma. Tio dagar över tiden och inte så mycket som ett tecken på början till förlossning. En trotsig treåring som skriker "dumma mamma" och en dum mamma som muttrar ett knappt hörbart "skitunge" tillbaka. Svetten lackar, treåringen vägrar solkräm, men kräver sittplats där den höggravida just slagit sig ner. Inte så mycket som en vindpust tar sig in genom de öppna fönsterna och vi kan inte gå ut förrän trotsiga treåringen smorts in i faktor 30. Ska bara finna orken att brotta ner henne för att få det gjort. Pust!

Storasyster på utsidan och lillasyster på insidan. FORTFARANDE!

via Instagram http://ift.tt/1n95d4H

Shoppat till lillasyster. Gissar att storlek 62 passar direkt med tanke på hur lång tid hon tar på sig därinne.

via Instagram http://ift.tt/1mgS312

Som en elefant?

Jag är en mycket god värdinna. Så god att de barn som tillverkas av mig och maken vägrar lämna livmodern i tid. Antingen det, eller så har de ärvt min tidsoptimism. Kanske är hon på väg sedan länge, men ska bara fixa lite grejer på vägen? Typ plocka undan och tömma sopor och sånt som jag alltid ägnar mig åt när vi har bråttom någonstans (fråga bara maken. Han berättar mer än gärna).
     Konstaterar nu att dotter nummer två inte kommer att dela födelsedag med vår kronprinsessa samt att min bror troligtvis kommer att vinna den interna tävlingen om vem som får barn först. Just nu känns det faktiskt lite som att folk som nyligen blivit gravida kommer att föda barn innan jag gör det. Är detta i själva verket en elefantdräktighet?

BF idag, men detta är den enda bebis vi sett skymten av än så länge.

via Instagram http://ift.tt/1s6vd4g

Typiskt.

Just när man trodde att man sluppit undan rövens röda khmerer...

Vi är en mycket social familj. Med vänlig hälsning/ Den instagrammande modern

via Instagram http://ift.tt/1qVfHaL

Ha! In your face, solrosor som dog i min ägo trots exceptionell omvårdnad! Jag kan inte bara tillverka människor i min kropp, utan även odla tomater i mitt köksfönster. Ha! Har gröna fingrar, var bara fel på solrosorna (och vissa orkidéer).

via Instagram http://ift.tt/1nRiag7

14 eller 30?

Nu är det snart dags. Eller inte alls snart dags om ni frågar mig som är mer av det halvtomma glasets filosofi. Hela tiden har jag räknat med 12:e juli, vilket ju är om 14 dagar. Fram tills det slog mig att den här bumlingen också,  i likhet med sin äldre förlaga, kan få för sig att komma ut 19 dagar för sent. Och 19 dagar försent är inte den 12:e juli, utan den 31:a juli. Om en månad. En månad är lång tid. Den senaste veckan känns till exempel som att den pågått i en månad, och om en vecka känns som en månad... ja, ni fattar.
    I väntan ägnar jag mig åt att dricka hallonbladste (v v se familjeliv.se för vidare info), pustar och stönar och byter kroppsposition likt en obekväm politiker som ställts mot väggen av grävande journalist samt tänker elaka saker om folk som på något vis irriterar mig (cyklister, meteorologer, kronprinsens nyblivna fästmö et cetera).
    Börjar stressa något över att duschdraperiet inte blivit tvättat en enda gång, men är nöjd med att ha letat fram alla de pyttesmå kläder som  Isabelle för länge sedan växt ur och som bumlingen nu ska få ärva.
    Så nu väntar vi och skålar i skidyrt örtte (590 kronor per kg). När tror ni att hon dyker upp (eller ner snarare)? Jag frågade min barnmorska samma sak,  men hon mumlade bara något om kristallkulor, så hon var till föga hjälp i frågan.

Jag är inte helt säker på att han älskar mig längre, men snart är hörnsoffan på plats.

via Instagram http://ift.tt/1mSm6mf

En hörnsoffa från helvetet på jorden

Nu har det börjat. Det där alla förståsigpående kvinnorna kallar för "boande", eller, om de är lite mer anglifierade, "nesting". Förra gången resulterade det i ett ganska huvudlöst bostadsinköp samt ett maniskt intresse av att detaljstäda nämnda lägenhet två gånger i veckan och helst tvätta duschdraperiet en gång i månaden. Gud välsigne det där stackars duschdraperiet,  som inte blivit tvättat en enda gång sedan dess. Jag brast inte heller sällan ut i hysterisk gråt över småsaker under hela sista halvan av förra graviditeten.  
     Den här gången har jag lovat att vi under inga omständigheter ska köpa någon ny lägenhet,  och jag har bara gråtit hysteriskt vid ett enda tillfälle. Duschdraperiet är inte tvättat och lägenheten har definitivt inte städats några två gånger i veckan. So far so good alltså. Det är bara det att jag liksom börjat tänka på allt det där ammandet man ska hålla på med i början. Och sedan bestämt att allt detta ammande helt tvunget måste ske i en hörnsoffa. Som vi inte har. Som tur var fanns det en i Skurup. Så när maken för en gångs skull slutade relativt tidigt på jobbet fick han den tveksamma äran att bege sig dit med släp för att hämta vår nya soffa. Bortsett från att Skurup är helvetet på jorden enligt vissa (mig) så ligger det även mitt ute på landet (vilket spelar in mycket vad gäller min bedömning av helvetet på jorden). Så att, ja. Maken har just kommit hem från Skurup med vår nya hörnsoffa som jag ska sitta och amma i. Han ser rätt trött ut och uppskattade inte alls min kommentar om att soffan såg ut som skit och dessutom luktade rutten banan (ett försök till skämt baserat på denna graviditetens överkänslighet). Faktiskt tror jag att jag ska tina upp stämningen med att bre lite kvällsmackor. Ingen kan vara arg efter att ha fått kvällsmackor. Inte ens efter att ha varit i helvetet på jorden.

Lugnet före stormen

via Instagram http://ift.tt/1j30b7Z

Glukosbelastning. Good times!

via Instagram http://ift.tt/1esv7yp

En liten summering av den tid som flytt

Som ni märker har ni blivit ignorerade på sistone. Har haft fullt upp med trolleriet att skapa en helt ny människa i min egen kropp samt att vara Florence Nightingale på jobbet. Ja, det och vila på soffan har jag haft fullt upp med. Mitt blodvärde är ungefär lika lågt som mina anemiska patienters, så jag har varit lite klen på sistone. Och så har jag jämrat mig en del och dramatiskt satt handen i korsryggen för att folk ska tycka synd om mig. Och ätit. Jag har ätit mycket. Maten substituerar vinet kan man säga. Summan av lasterna och whatnot.
     Och så har jag övningskört. Två gånger, med fara för många andras liv och lem (på den stora parkeringsplatsen vid Jägersro travbana). Jag menar, bör korsa parkeringen med permobil, liksom. Skyll dig själv säger jag. Eller snarare: "Ta din förbannade permobil och packa dig härifrån, gubbjävel, innan jag gör mos av både dig och den!". Det var nog ungefär så jag sa. I lätt affekt.
     Permobilgubben var 50 meter bort och jag körde 20 km i timmen. Maken, äras den som äras bör, kom med det lugnande tipset att en lätt högersväng skulle spara både gubbens livhank samt hans permobil, något som visade sig stämma alldeles utmärkt. Annars tror jag han är rätt stolt över mig faktiskt. Jag är bra på okvädningsord i affekt, och det visar sig vara förvånansvärt många som korsar den där parkeringen. Visst, visst, på egen risk, det är allt jag säger. Än så länge skrämmer blotta tanken på att befinna mig ute i trafik på gatorna mig med en paralyserande skräck, men jag antar att det inte är så mycket lönt att övningsköra om man aldrig tänker lämna Jägersros parkeringsplats. Men håll er undan för Guds skull. Ni hörde det här först!
     Och bumlingen är bara en. Inte två. Den som numera vågar sig på att ifrågasätta min storlek får ett beskt besked om att barnmorskan säger att jag är helt normalstor, även om jag tycker det är onödigt att diskutera storleken av "ett matigt mellanmål" just med henne. Och den 12:e juli är det tänkt att den nya bumlingen ska skåda dagens ljus. 12:e juli, eller kanske 19 dagar senare som storasystern.

Nu börjar vi. Jag är helt övertygad om att detta INTE är en bra idé.

via Instagram http://ift.tt/1h6kxcN

Kräksjuka del 2, dag 2.

Man är ju ingen rookie precis. Been here, done this liksom. Mattor är ihoprullade och inlagda i garderoben, soffan täckt med tvättvänliga material. Minsta hostning från terroristen föranleder en blixtaktion från endera förälder: Lyft upp pallevante och placera på kräkvänlig yta med minst en meters radie till närmsta textilieklätt föremål. Håll sedan sagda pallevante i handen och yttra lugnande fraser under kaskadkräkningsmomentet och undvik i görligaste mål stänk på egen person.
    Såhär långt har vi övat i svärföräldrarnas vardagsrum, svärföräldrarnas tv-rum, svärföräldrarnas kök, i bilen på väg hem (där med annan beredskap i form av våtservetter och papperspåse), vårt eget kök/hall (inklusive tröskel), vår egen säng samt vårt eget vardagsrum. Vi har en skarp indelning vad gäller arbetsuppgifter och samarbetar fint. Jag kör akutberedskap med lyft till säkert område, handhållning och lugnande ord samt eftersanering av pallevantens person och kläder, medan maken med imponerande hastighet sanerar ytor med klorin. Lägenheten doftar... annorlunda. Såhär långt är vi uppe i sju kaskadspyor och två relativt otrevliga blöjor med innehåll jag inte tänker gå in närmre på. Mellan spyorna ser vi på Astrid Lindgren-filmer och drömmer om en tid långt bort från den helvetesmånad de kallar februari.

05.15. Uppstigning 05.15. Du kan lita på att du kommer att få igen för det här under tonåren.

via Instagram http://ift.tt/NrweTc

Uppstigning 06.30 en lördag blir bättre med Rasmus på luffen, kaffe och två morgontidningar.

via Instagram http://ift.tt/1g5nJX6

Till barnmorskan

Idag ska jag och maken till barnmorskan för inskrivningssamtal och första kollen av bumlingen (bumlingarna?). Enligt min gravid-app har nu 41.6% av graviditeten passerat och vi är mycket exalterade. Jag är förvisso stor som ett hus och fruktar tvillingar, men hoppas att storleken har något att göra med mina väl tilltagna "matiga mellanmål". Igår innehållande en halv chokladkaka, två crisp med ost och ett glas mjölk. Jag har också börjat dricka O'boy av outgrundlig anledning. Som en tolvåring. Tur man har bumlingen att skylla på. Igen.

Jag tänker mig att det kommer att gå till ungefär såhär:

https://www.youtube.com/watch?v=SwXHnfNf-5E&feature=youtube_gdata_player

Det är stora saker på gång i Ystad.

via Instagram http://ift.tt/1nIjd55

Första besöket på körskolan

Idag var det dags för den tre (!) timmar långa handledarutbildningen som är första steget på min tusenmilavandring mot att skaffa körkort. Målet är att körkortet ska komma före bumlingen som kommer någon gång i juli. Jag har lite olika krav bara, men det ska nog inte bli några problem. Det finns vissa grejer jag tycker är direkt onödiga att jag lär mig, för jag kommer liksom aldrig att göra dem ändå. Till exempel:
- Starta bilen i backe. Nej. Det gör jag inte.
- Halkkörning. Varför? Nä, det skippar jag också.
- Köra i mörker. Alltså, helst inte, tror jag.
- Backa runt en hörna. Låter livsfarligt. Det skiter vi i.
    Det andra ska jag försöka göra. Typ köra i torrt väglag, utan andra fordon eller människor i närheten.  Det blir bra. Kanske. Jag vet inte om det  är ett bra tecken att jag lämnade kursen rödgråten efter en film om lemlästade australiensare och en film baserad på Stig Dagermans novell "Att döda ett barn". Jag snorade och grät värre än Helena Bergström, och skyllde sedan helt fräckt på bumlingen, precis som om jag inte skulle storgråtit i alla fall. Jojo, blir spännande det här.

Här på körskolan bjuder de på kakor och lär oss om hur man kan DÖ bakom ratten. Det går nog bra det här. Så länge inte kakorna tar slut alltså.

via Instagram http://ift.tt/1jOpBHK