Inte dansbandet

Bloggen återkommer då inte arvingarna bestämmer sig för att det är en god idé att vakna 06.04 och somna 20.30. Och när jag skriver arvingarna menar jag inte dsnsbandet Arvingarna. Jag önskar att det var dem jag menade. Hade det varit så hade jag nämligen inte påverkats av det ett enda dugg. Tyvärr talar jag om mina egna arvingar, och nu är jag trött. Trött! (What else is new? Nä, jag vet.)

När jag precis förberett dagens lunch kommer jag på att jag åt korv till middag på Ikea igår och ska äta falukorv till middag ikväll. #snartförvandlasjagtillenkorv

via Instagram http://ift.tt/1Btiqc7

Håller i fyra månader? Visst, om den inte hade tagit slut efter två månader. #närtardenhärförbannadevinternslutegentligen?

via Instagram http://ift.tt/18lcxXo

Lugn dag?

Underbara Clara har varit själv med sina kids idag. De har tagit det lugnt, skriver hon i sin blogg. Bytt plats på ett brunt skåp och en kökssoffa, hängt upp lampetter på väggarna, gått på promenad med hunden, badat allihop, pusslat, bakat chokladbollar och haft picknick på golvet. 

    Själv känner jag mig som en av de där trasdockorna i barnprogrammet från 80-talet, och jag har då inte möblerat om halva huset, och den enda som är hyfsat nybadad här hemma är den äldre terroristen som fick en 30-sekunders-dusch innan läggning. Chokladbollar? Jag köpte Pågens gifflar igår, räknas det? Varje kväll high-fivar vi varandra, jag och maken, för att vi lyckats hålla två kids vid liv en hel dag till (förvisso med korv som huvudbränsle, men ändå).  

    Jag har länge undrat var den äldre terroristen får tag på sitt uppåttjack, och nu vet jag; det kommer från Underbara Clara! Undrar om jag också kan få lite.

Linny, Tuck och Ming-Ming, hej!

Varje gång jag är föräldraledig (två gånger då alltså, även om det just nu känns som att jag varit föräldraledig de senaste 14 åren) tänker jag att jag måste bli kreativ. Göra om hemmet till en Pinterest-dröm med finurligt osynlig, men ändå magiskt rymlig, förvaring. Inte alls som den garderob vi nu huserar över, där vi ställer oss vid tröskeln och kastar in det som stökar till den övriga lägenheten, och varje gång vi behöver hämta något drar ett djupt andetag innan vi zickzackar in mellan högar av rullskridskor, barnskor som är för små och mopphinkar.

    Skriva den där boken. Den där som ska Augustpris-nomineras. Sparar Nobelpriset till en av döttrarna. Äkta moderskap handlar om att ta ett steg tillbaka, låta terroris... de små änglarna glänsa.

    Framkalla alla de fyratusen bilderna på kidsen och skapa kreativa kollage, hänga på väggarna i vackra fotoramar i asymmetrisk hipsterstil. 

    Det är bara det att min hjärna liksom krympt på sistone. Fattar ni att det är så längesedan jag jobbade att jag idag fick googla "respiratorisk insufficiens" för att komma ihåg hur det definieras? Kanske inte så illa i era öron, men jag jobbar ju med såna patienter. 

    Vad är det som händer? Har min hjärna tagits över av Bollibompa och feta krokodiler som kör trånga bilar samtidigt som de spelar mässingsinstrument? 

    Häromdagen när vi (för en enda jävla gångs skull) såg på nyheterna och Lars Adaktusson med bister min levererade ett "läget är akut", tittade jag och maken på varandra inom en nanosekund och utbrast unisont: "Vi måste hjälpa!". 

    Nä, det säger kanske inte er någonting. Då kan ni kolla upp Linny, Tuck och Ming-Ming på youtube. Ni orkar inte?  Nåja, det är ett barnprogram med en sköldpadda, en kyckling och ett marsvin i huvudrollerna. Lyssna bara på signaturmelodin. Och tänk er sen att den rullar i ert huvud under dygnets alla vakna timmar. Det är där jag är. Det är kanske inte så konstigt att jag inte skapar Pinterest-omgivningar, kreativa fotokollage eller skriver August-böcker. Just nu. Men kanske, kanske nästa vecka? Jag ska bara återta kunskapen om respiratorisk insufficiens först.

Sömn!

Här är läget ungefär 450 procent bättre efter två nätter med sömnpass som varit längre än 45 minuter i stöten. Storhostaren och lillhostaren har sovit i ett eget rum, medan jag och blöjterroristen blivit ensamma kvar i en himmel av tystnad, där vi sovit rekordlånga fem timmar utan uppvak. Såsom alla tappra småbarnsföräldrar vet är fyra timmar rena önskedrömmen av sammanhängande sömn, så ni förstår hur fem timmar känns som eoner av sömntid.

    KBT-passen inför sommarens semester har påbörjats med hjälp av youtube, där vi tittat på Bamse-minidisco och pratat om hur vi ska gå tillväga när vi träffar honom. Vi ska inte slåss, och Bsmse kan nog inte bada med oss på grund av sin päls. Förhoppningsvis blir alltså Bamse mindre traumatiserande än Busfabrikens LSD-elefanter.

När tar januari slut?

20:e januari. Månaden som aldrig tar slut, utan bara pågår och pågår, dag efter dag av regniga, gråa januaridagar som radar upp sig framför en i oändligheters oändligheter. Barn som inte sover, nerkissade lakan, grusiga golv och smutsig disk. Vad säger ni? Är det inte snart dags att åka till Köpenhamn för att dricka massa vin och röka massa cigaretter?

Översta hyllan: kläder som passar. Nedersta hyllan: kläder hon växt ur. Värst vad det går undan.

via Instagram http://ift.tt/1zqMN7d

Människor utklädda till djur

Den här helgen har vi fått lära oss att den äldre terroristen känner stark antipati mot människor utklädda till djur. Det kalas på Busfabriken som det setts fram emot sedan i december gick äntligen av stapeln igår. Korv, godis, glass, bästa kompisen som bytt förskola, rutschkanor, bollhav. 

    Fiasko. Inte en korv och inte en bästa kompis i världen kunde tränga bort det faktum att stället var befolkat (be-elefantat?) med psykedeliska och LSD-trippiga busfabriks-elefanter. Maken fick snällt lämna stället med en mycket ledsen och uppskrämd terrorist och bege sig till bilen som under tiden smyckats med en böteslapp. Minst sagt en mindre lyckad utflykt. 

    Om man ska försöka se en silverkant på just det här specifika molnet så kan det vara att vi behöver starta förberedande terapisessioner inför sommarsemestern där vi kommer att umgås en del med världens starkaste björn. Jag förstår nu att terroristen eventuellt inte är med på att det kommer att vara en människa i en björnkostym.     

    Det här inlägget var också mitt sätt att bekänna att vi bokat en sommarsemester med Bamse-klubb. Jag vill minnas att det inte var så hemskt längesedan jag bad er att skicka mig till Psyk akut den dagen jag bokade en sådan semester. Den dagen är här nu. Hur dags väcker de sina patienter på Psyk? Om det är senare än klockan halvsex är jag faktiskt rätt sugen på att checka in ett par dagar för att ta igen mig lite i kombination med att diskutera min akuta personlighetsförändring med någon av deras överläkare.

Den tidiga fågeln fångar masken

Efter en natt av ständiga uppvak och snurrande som en propeller i vår säng tyckte den äldre terroristen att det var morgon och hög tid att gå upp 05.45. Varför inte, liksom? Vi ska ändå vara på dagis (förskolan!) klockan nio, så man vill gärna ha lite tid på sig för allmänna förberedelser. Tre timmar och en kvart av förberedelser. 

    Så vaknade förstås blöjterroristen klockan sex, för vem är hon att sova bort livet när den övriga familjen stigit upp? Nästan oförskämt, tänker hon nog. Så strax efter sex när maken gett sig av till jobbet var vi då alla uppe. Vissa av oss något mer positiva än andra. 

    Nu har jag äntligen fått blöjterroristen att somna (var är ceremonin där jag ska erhålla min tapperhetsmedalj?) utan att behöva gå ut i regnet. Hon har, likt sin större syster, PT-ambitioner, det vill säga sover bäst och nästan uteslutande (dagtid iallafall) då någon av oss rör på sig samtidigt som hon själv ligger mjukt nerbäddad i vagnen. Så fort man försöker sätta sig för att inmundiga någon form av dryck eller försöker gå in någonstans där temperaturen överstiger femton grader vaknar hon omgående och vägrar somna om på flertalet timmar. 

    Med den äldre systern var det en lätt påfrestning, men eftersom hon är född i april var de promenaderna ganska behagliga i temperaturen, till skillnad från de promenader som nu påtvingas oss av den yngre. Skånsk vinter och behaglig barnvagnspromenad går inte ihop. Dock undrar jag om kanske inte allt regn har gjort att mitt hår växer bättre. Jag har ännu inte (peppar peppar) drabbats av det stora håravfallet som verkar inträffa någon gång efter att man smärtsamt hystat ut en bebis och ammat densamma ett antal månader. Det där håravfallet är lite som ett slutgiltigt fuck you från Gud. Eller Murphy. Jag vet inte vem. Har börjat hänga på sångstunderna i St Andreas-kyrkan igen, så jag försöker jobba på min gudfruktighet. Det är svårt, då jag alltid sett lite på Gud och Murphy (ni vet han med lagen om alltings jävlighet) som en och samma. Jag får jobba vidare en del på den tror jag. Gudfruktigheten alltså. Ska bara vila i fyra minuter först. Man får passa på när blöjterroristen väl tar en av sina powernaps.

Blöjterroristens body ska inte vara nära eld. Antar att jag får ta av den innan jag lägger henne bredvid brasan nästa gång.

via Instagram http://ift.tt/1C7OyDw

Mycket representativt för hur bra jag är på att ta hand om växter.

via Instagram http://ift.tt/1Bo6QTn

Tillbaka?

Jag har haft lite dåligt med tid för er på sistone. Ni vet, lattekoppar har behövt drickas, mamma-bebis-pilatespass och massor med myyyys i soffan efter att barnen däckat klockan 19 varje kväll. Så har det varit, livet. Ja, precis så, bortsett från att fåtalet druckna lattar (det är ett ord) hunnit bli kalla innan jag druckit dem, att jag fortfarande inte börjat med mamma-bebisgympa och att den äldre terroristen förvisso somnat mellan 19 och 20, men också vaknat typ halvsex varje morgon, medan blöjterroristen har hållit igång fram till 22 för att sedan väckas av den äldre på morgnarna. Det var december. Det finns vissa försiktiga förhoppningar för januari månad, men vi vågar inte prata högt om dem än. Välkomna tillbaka till en trött tvåbarnsmamma med Ikeapåsar under ögonen.