Jag är inte helt säker på att han älskar mig längre, men snart är hörnsoffan på plats.

via Instagram http://ift.tt/1mSm6mf

En hörnsoffa från helvetet på jorden

Nu har det börjat. Det där alla förståsigpående kvinnorna kallar för "boande", eller, om de är lite mer anglifierade, "nesting". Förra gången resulterade det i ett ganska huvudlöst bostadsinköp samt ett maniskt intresse av att detaljstäda nämnda lägenhet två gånger i veckan och helst tvätta duschdraperiet en gång i månaden. Gud välsigne det där stackars duschdraperiet,  som inte blivit tvättat en enda gång sedan dess. Jag brast inte heller sällan ut i hysterisk gråt över småsaker under hela sista halvan av förra graviditeten.  
     Den här gången har jag lovat att vi under inga omständigheter ska köpa någon ny lägenhet,  och jag har bara gråtit hysteriskt vid ett enda tillfälle. Duschdraperiet är inte tvättat och lägenheten har definitivt inte städats några två gånger i veckan. So far so good alltså. Det är bara det att jag liksom börjat tänka på allt det där ammandet man ska hålla på med i början. Och sedan bestämt att allt detta ammande helt tvunget måste ske i en hörnsoffa. Som vi inte har. Som tur var fanns det en i Skurup. Så när maken för en gångs skull slutade relativt tidigt på jobbet fick han den tveksamma äran att bege sig dit med släp för att hämta vår nya soffa. Bortsett från att Skurup är helvetet på jorden enligt vissa (mig) så ligger det även mitt ute på landet (vilket spelar in mycket vad gäller min bedömning av helvetet på jorden). Så att, ja. Maken har just kommit hem från Skurup med vår nya hörnsoffa som jag ska sitta och amma i. Han ser rätt trött ut och uppskattade inte alls min kommentar om att soffan såg ut som skit och dessutom luktade rutten banan (ett försök till skämt baserat på denna graviditetens överkänslighet). Faktiskt tror jag att jag ska tina upp stämningen med att bre lite kvällsmackor. Ingen kan vara arg efter att ha fått kvällsmackor. Inte ens efter att ha varit i helvetet på jorden.