Jag är inte säker på att jag blir mer motiverad att släcka ljuset bara för att han använt fyra utropstecken. Utropstecken överlag gör mig skeptisk, och att använda flera stycken i rad är inte bara grammatiskt inkorrekt utan till och med direkt provocerande. Jag släcker ändå, men tvekar inte att häckla honom i sociala forum utan hans vetskap. Moahaha!

via Instagram http://ift.tt/1zQqm6L

Missnöjt

Igår var det dags för blöjterroristens första resa. Bara till Åkarp med buss och tåg, men dock. Hon inledde dagen med att leka företrädare för något slags missnöjesparti med uttryck för missnöje med allting som inte innebar att befinna sig i min famn. Och sedan fortsatte missnöjesyttingarna. Och fortsatte. Och fortsatte. Det enda som verkade falla henne på läppen var det faktiska resandet. Allt som hände däremellan var fel och jobbigt. Så även större delen av natten, då även den treåriga terroristen valde att inte förstå konceptet "mitt i natten". Summa summarum: Mor är trött och hoppas på en dag med något färre missnöjesyttingar.

Jag klarade det!

Jag klarade det! Båda barn lever fortfarande, har varit ute i friska luften hela eftermiddagen, blivit utfodrade med passande kost för respektive ålder OCH jag har till och med bäddat sängen. Inte för att sängens bäddning har något att göra med kidsens överlevnad eller välfärd, men sängen ser fin ut och det är ju bra. Tyvärr luktar sovrummet sur mjölk, vilket något förtar det positiva intrycket.

    Alltså, levande barn och trött mor. Den äldre terroristen har sedan en tid tillbaka börjat bete sig som någon slags programledare för en högintensiv frågesport. Likt en amfetaminstinn Rickard Olsson ställer hon frågor som om ingen morgondag finns, och tvekar inte att ställa samma fråga tio gånger, eventuellt för att kontrollera hur många gånger hennes hulda moder orkar svara med bibehållet tålamod. 

Exempel från dagens promenad hem:

- Var bor Håkan?

- Jag ska snart visa dig.

- Var bor Håkan? 

- Jag ska snart visa dig.

- Bor Håkan här?

- Nej. Jag ska snart visa dig.

- Bor Håkan här då? 

- Nej, jag ska snart visa dig.

- Bor han här då?

- Nej. Vänta lite. 

Vi går en liten bit. 

- Här bor Håkan!

- Bor han här?

- Ja. 

- Däruppe? 

- Ja. 

Vi går en liten bit till. 

- Bodde Håkan därborta?

- ... Ja. Ja, älskade du. Han bor därborta. 

- Bor han där, Håkan?

- Ja, det gör han. Har du haft roligt idag (desperat försök att byta samtalsämne)?

- Ja. Bor Håkan därborta?

Et cetera. Ni fattar nog på ett ungefär. (Plats för hulda moderns trötta sammanbrott). 

    Nu ägnar vi oss med liv och lust åt att trösta blöjterroristen som varje kväll mellan 17 och 23 vevar med benen och krumbuktar sig i våra famnar. Den bäddade sängen i det mjölkluktande sovrummet hägrar som belöningen efter timmar av bebisvaggande. Imorgon väntar blöjterroristens första buss- och tågresa. Vi är mycket exalterade!

En vuxen på två barn

Idag är det skarpt läge. Förskolan har planeringsdag och är alltså stängd. Ergo, jag ska ta hand om två kiddileros helt själv hela dagen. Jag har inte så höga mål uppsatta, utan snarare samma mål jag hade som nyfärdig sjuksköterska; så länge alla andas i slutet av dagen har dagen inte varit katastrofal. Önska mig lycka till!

Nämen, om man skulle ta och sadla om från sjuksköterska till konstnär. Inte det? Nej. Kanske inte. Men alla ser ju att det är en katt. Eller? Nähä. Inte det heller.

via Instagram http://ift.tt/1wnh99v

Lidfors AB

Skumt det där med två kids. Plötsligt är vi familjen Lidfors AB. Det finns plötsligt alltid tvätt, disk, städning eller matlagning som måste genomföras. Knappt har man hunnit sätta på en maskin tvätt innan man blir nerspydd igen, inte sällan precis efter att man just hunnit duscha och tvätta håret, som också gärna träffas av spya. Precis när man bytt en bajsblöja bajsas det en och två gånger till och innan man vet ordet av har man stått och bytt blöja i tjugo minuter utan att ha kommit någonstans. Med det sagt tror jag inte att vi siktar på att bli deltagare i Familjen Annorlunda. Två kiddileros räcker långt faktiskt. Tur att de är så förbaskat söta att man utan gnäll godtar sin husmoderliga (och faderliga) plats i havet av bajs, spya och matningar.

Lattemamma?

Idag är jag mycket glammig mamma som efter dagislämning tar en stilla kopp kaffe på Melvins innan det är dags för min ögonbrynsplockning klockan tio. Vi kan väl låtsas att det inte är en mjölkspya jag har på vänster axel? Det förtar liksom lite av det glammiga intrycket. Låt oss också låtsas att Josephine inte precis vaknade och troligtvis behöver panikammas innan Jenny ska passa henne för att hon inte ska gallskrika under hela sin första barnpassning. Bortsett från detta: superglammigt!

Fina systrar

via Instagram http://ift.tt/1w55cVV

Lägesrapport

Det har nu gått tre veckor sedan den stora vräkningsdagen. Vi konstaterar sammanfattningsvis att livet med två kids genererar gigantiska tvätthögar, mest på grund av den nytillkomnas förkärlek för att besudla övriga familjemedlemmar med olika egenproducerade kroppsvätskor. Jag kan faktiskt inte minnas att Isabelle någonsin bajsat på mig till exempel (bara att jag en gång reflexmässigt fångat en av hennes bajskorvar i handen under pottträningstiden, men det får jag ju mest skyllas för själv).

    Vi konstaterar också att man inte ska ta något för givet. Skåda inte given häst i munnen och what not. Ena veckan sover bebisar mycket, andra veckan fokuserar de mer på att äta. Man gör således bäst i att ta varje dag för ett blankt blad och inte utgå ifrån att man har någon slags rutiner. Mer än att man på något mirakulöst sätt ska infinna sig på dagis klockan nio varje morgon och klockan tre varje eftermiddag. Så som svar på den outtalade frågan, ja, det är jag som svettig och med håret på ända halvspringer Roslins väg fram med en vrålhungrig bebis i vagnen och en treåring på överdimensionerad ståbräda varje vardagsmorgon strax före klockan nio. Om det är till någon tröst brukar åtminstone treåringen vara glad och sjungandes under dessa kallsvettiga utfärder. 

Peep show för grannarna

Ni vet hur stackars akvariemannen konsekvent sågats under bloggens historia? Om inte, så är akvariemannen grannen mitt emot som tidigare lyste upp hela kvarteret med ett gigantum akvarium med blått ljus. Akvariet är nu sålt, och han verkar istället ägna sig åt att spela trummor samt sitta i sin vita Inspector Gadget-skinnfåtölj precis vid fönstret. 

    Nåväl, jag har iallafall härmed förlorat rätten att klaga, då jag tydligen helt har slutat ha på mig kläder på överkroppen när jag är hemma. Ammar man en gång i timmen är det liksom inte lönt att klä på sig mellan gångerna, och för övrigt är det snuskigt varmt. Eftersom jag inte gillar att dra ner persienner i onödan betyder det att de stackars grannarna mittemot helt ofrivilligt lever i en 24/7 peep show. Jag tänker att det troligtvis är något värre än det där akvariet. Däremot oklart om det klår grannarna som fortfarande har granris med jullampor runt balkongräcket. Frågar ni mig är julbelysningen något värre, men jag är ju också lite anal och fast i konservativa banor gällande julpynt. 

Hon kom ut!

Som ni säkert förstår har det sedan sist anlänt en bebis. Precis som vi misstänkte blev det vräkning, eftersom lillfis nummer två vägrade lämna livmodern på eget bevåg. 

    Förra lördagskvällen checkade vi alltså in på prenatal för att varannan timme få en spruta med vräkningsmedel (jag alltså, inte maken). Klockan halv fem på morgonen satte värkarna igång, och klockan halv åtta var jag redo att hoppa från balkongen för att slippa smärtan. Trolig effekt av det hade varit klen, då prenatal ligger på första våningen, så istället fick barnmorskan kolla läget. Var då öppen fem-sex centimeter och kördes till förlossningen för smärtlindring och utdrivning. På förlossningen, ca kvart i åtta, tyckte jag att epiduralbedövning kändes som det enda rätta. Det var bara det att under den lilla rullstolsturen från prenatal hade jag lyckats öppna mig fem centimeter till, och det är ungefär så öppen man blir (innan det kommer ut en gigantisk bebis vill säga. Då blir man väldigt mycket mer öppen). Det var alltså dags. Ingen epiduralbedövning...

    Jag hade glömt hur förbannat ont det gör. Det kändes lite som att sitta högst uppe på Fritt fall på Tivoli. "JAG ÅNGRAR MIG!!! JAG VILL INTE!!" Den här gången inså jag det orimliga i att kräva kejsarsnitt, så det var bara att snällt genomföra det. Och jag tänker INTE göra det fler gånger. 

    Men ut kom hon till slut, prick klockan nio på söndagsmorgonen den 27 juli, vår lilla Josephine, och stoltast av alla är nog ändå hennes storasyster.