Hon kom ut!

Som ni säkert förstår har det sedan sist anlänt en bebis. Precis som vi misstänkte blev det vräkning, eftersom lillfis nummer två vägrade lämna livmodern på eget bevåg. 

    Förra lördagskvällen checkade vi alltså in på prenatal för att varannan timme få en spruta med vräkningsmedel (jag alltså, inte maken). Klockan halv fem på morgonen satte värkarna igång, och klockan halv åtta var jag redo att hoppa från balkongen för att slippa smärtan. Trolig effekt av det hade varit klen, då prenatal ligger på första våningen, så istället fick barnmorskan kolla läget. Var då öppen fem-sex centimeter och kördes till förlossningen för smärtlindring och utdrivning. På förlossningen, ca kvart i åtta, tyckte jag att epiduralbedövning kändes som det enda rätta. Det var bara det att under den lilla rullstolsturen från prenatal hade jag lyckats öppna mig fem centimeter till, och det är ungefär så öppen man blir (innan det kommer ut en gigantisk bebis vill säga. Då blir man väldigt mycket mer öppen). Det var alltså dags. Ingen epiduralbedövning...

    Jag hade glömt hur förbannat ont det gör. Det kändes lite som att sitta högst uppe på Fritt fall på Tivoli. "JAG ÅNGRAR MIG!!! JAG VILL INTE!!" Den här gången inså jag det orimliga i att kräva kejsarsnitt, så det var bara att snällt genomföra det. Och jag tänker INTE göra det fler gånger. 

    Men ut kom hon till slut, prick klockan nio på söndagsmorgonen den 27 juli, vår lilla Josephine, och stoltast av alla är nog ändå hennes storasyster.