Jag klarade det!

Jag klarade det! Båda barn lever fortfarande, har varit ute i friska luften hela eftermiddagen, blivit utfodrade med passande kost för respektive ålder OCH jag har till och med bäddat sängen. Inte för att sängens bäddning har något att göra med kidsens överlevnad eller välfärd, men sängen ser fin ut och det är ju bra. Tyvärr luktar sovrummet sur mjölk, vilket något förtar det positiva intrycket.

    Alltså, levande barn och trött mor. Den äldre terroristen har sedan en tid tillbaka börjat bete sig som någon slags programledare för en högintensiv frågesport. Likt en amfetaminstinn Rickard Olsson ställer hon frågor som om ingen morgondag finns, och tvekar inte att ställa samma fråga tio gånger, eventuellt för att kontrollera hur många gånger hennes hulda moder orkar svara med bibehållet tålamod. 

Exempel från dagens promenad hem:

- Var bor Håkan?

- Jag ska snart visa dig.

- Var bor Håkan? 

- Jag ska snart visa dig.

- Bor Håkan här?

- Nej. Jag ska snart visa dig.

- Bor Håkan här då? 

- Nej, jag ska snart visa dig.

- Bor han här då?

- Nej. Vänta lite. 

Vi går en liten bit. 

- Här bor Håkan!

- Bor han här?

- Ja. 

- Däruppe? 

- Ja. 

Vi går en liten bit till. 

- Bodde Håkan därborta?

- ... Ja. Ja, älskade du. Han bor därborta. 

- Bor han där, Håkan?

- Ja, det gör han. Har du haft roligt idag (desperat försök att byta samtalsämne)?

- Ja. Bor Håkan därborta?

Et cetera. Ni fattar nog på ett ungefär. (Plats för hulda moderns trötta sammanbrott). 

    Nu ägnar vi oss med liv och lust åt att trösta blöjterroristen som varje kväll mellan 17 och 23 vevar med benen och krumbuktar sig i våra famnar. Den bäddade sängen i det mjölkluktande sovrummet hägrar som belöningen efter timmar av bebisvaggande. Imorgon väntar blöjterroristens första buss- och tågresa. Vi är mycket exalterade!