Jag känner mig lätt besvärad vad gäller Isabelles senaste pysselprojekt. Mr Grey?

via Instagram http://ift.tt/1HVJGGh

Diskussion om vigselringar

via Instagram http://ift.tt/1LGplJ3

Hörde det här paketet verkligen hemma i kylskåpet? #sakerminmangörsomdrivermigtillvansinne

via Instagram http://ift.tt/1HqNfBe

Tåg med bebis: en recension.

Alltså, tågresa med bebis. Ni vet ju att jag generellt är lite den där "glaset är halvtomt"-typen. Jag ska inte ljuga för er: resa själv med bebis är sugigt. Punkt. 

    På vägen upp delade vi tågvagn med fyrahundra singeltjejer med godispåsar och läsk som satt och kollade streamad film på sina datorer. Nåja, deras hörlurar skyddade dem iallafall från de värsta mikrofis-lätena, och jag lyckades smygkolla på Sex and the City över en av tjejernas axlar när mikrofisen stod och hoppade maniskt upp och ner i mitt knä för att hon inte skulle somna. Helt ok. Den största utmaningen på vägen upp visade sig vara att mata mikrofisen i restaurangvagnen, som dagen till ära hade problem med något värmeaggregat, vilket sammantaget fick matningsupplevelsen att kännas som (vad jag bara kan anta) ett pass bikram-yoga. Både jag och mikrofisen satt till slut i linne med håret slickat av svett längs kinderna och med klädsamma bitar pastagratäng för åttamånaders lite varstans. 

    

    På vägen hem hade vi på ett nästan övernaturligt lyckosamt sätt placerats i samma vagn som ett helt gäng barnälskande far- och mormödrar. Vid ett tillfälle, I kid you not, satt mikrofisen i ett barnkärt mormorsknä och blev sjungen för i säkert tjugo minuter, under vilka jag hann gå på toaletten, kolla Facebook och tacka min lyckliga stjärna för att tjugo minuter av tågresan passerat under glädje och gamman.  

    Hemresans lunchstund skedde i normal temperatur, och efter att vi samtalat en lång stund med en tandläkare (inte Dr Alban som tur är. Hörde ni hans sommarprat? Snoozefest!) träffade vi någon som mikrofisen föll pladask för. Det bådar illa, jag ska säga det på en gång. Vanligtvis måste främmande människor liksom kämpa lite innan hon accepterar dem. Dock inte denna tjomme. Plötsligt där i restaurangvagnen var det någon som lekte tittut bakom min rygg, och mikrofisen visste inte till sig av glädje. Det visade sig vara en mer tandlös än tandfull kille från Stockholm, som slog sig ner vid vårt bord med en starköl och kastade sig in i en berättelse om sitt kärleksliv, sina barn och sin syn på livet.

"Jag lever liksom inte i ert samhälle"(grov Stockholmska) "jag har mitt eget samhälle. Det är fullt av kärlek!". Et cetera. Et cetera. Fram till Hässleholm, då det var dags för ett bloss på perrongen, men inte innan han klistrat ett Black Army-klistermärke på väggen i restaurangvagnen. Denne man visade sig vara mikrofisens favorit, till och med bättre än den sjungande mormodern i sätet mitt emot. Kanske lika bra att stålsätta sig redan nu inför vad för slags killar man ska presenteras för under hennes tonår.

    Summa summarum, vi överlevde tågresorna, och jag vågar nog nästan säga att jag kan rekommendera det som bantningstips för hugade föräldrar. Bikram-vagnen och bebisens eviga kämpande för att komma dit där den inte får vara i kombination med att det är väldigt svårt att själv få i sig någon näring, gör det till en excellent viktnedgångs-succé. Kommande Greklandssemeser känns nu som rena vårbrisen i jämförelse (peppar peppar).

Tågselfie.

07.55 en lördagmorgon. Jag hör inte vad han säger, men jag gissar att det är något i stil med "somna nu någon gång för höge Farao!"

via Instagram http://ift.tt/1dTurmG

Resa till Stockholm

Idag ska jag och mikrofisen åka till Stockholm. Mikrofisen gick ut starkt genom att starta dagen klockan 04.45. Bra. Då hinner vi definitivt med tåget som går 09.20. Om hennes höghet vaknar från den tupplur hon var tvungen att ta nu vill säga.

    För övrigt hoppas jag att resan går bättre än när jag gjorde samma resa med hennes syster för sisådär tre år sedan. Hon åt gröt under den första halvtimmen av färden. Sedan kräkte hon omgående upp all gröt på sig själv, sätet och mig. Resten av resan tillbringade vi (och resten av resenärerna i den kupén) i en doft av kräk och jag fördrev tiden med att få henne att äta något annat, vad som helst, och hon tillbringade tiden med att vägra äta och sitta i mittgången av tåget så att ingen kunde komma förbi. Vi får se hur det går att resa med det yngre ättelägget. Jag har packat med en bok till mig. Hahaha. Haha. Fortsättning följer.

Jag kanske är partisk, men är inte detta typ världens finaste teckning?

via Instagram http://ift.tt/1DGzNXk

Fyraåringen är numera Drottning Elsa. Och för fyra år sedan såhär dags höll en narkosläkare på att rota runt med en jättenål i mitt ryggslut för att uppnå tredje gången gillt med epiduralen. Good times!

via Instagram http://ift.tt/1bLzNQn

Imorgon fyller Isabelle fyra år. Hur gick det till?

via Instagram http://ift.tt/1HJZk9F

Uppstigning 05.45. Här hemma skiljer vi minsann inte på vardag och helg.

via Instagram http://ift.tt/1ORbOex

Missförstånd

Under kvällens bad får Isabelle badvatten i det lilla sår som skrapades upp på handen då hon trillade av stolen under söndagens kaotiska lunch på Möllan, och skriker ungefär som jag föreställer mig att jag skrek under mina två förlossningar. Sammantaget. I ca fem minuter är jag pedagogikens moder för att försöka lugna situationen, men när detta har noll och ingen effekt tröttnar jag och ber henne lugna ner sig med frasen:

- Herregud, lugna ner dig och sluta skrik sådär. Grannarna måste tro att vi slår dig!

Varpå Isabelle skriker:

- MAMMA!! JAG VILL INTE ATT NI SKA SLÅ MIG!!!

    Plötsligt kommer jag ihåg varför pedagogik alltid vinner i längden. Och varför det ibland är en bra idé att räkna till hundra innan man säger något till en väldigt arg och väldigt trött fyraåring. Vänta bara tills hon drar sin version av den händelsen på förskolan. Skjut mig.

Familen Kaos på utflykt 3.3 km bort

Efter att hela helgen ha ätit efter devisen "vilken mat kommer att kännas minst hemsk att kräkas upp" utan att faktiskt ha börjat kräkas bestämde vi oss idag för att våga oss ända bort till andra sidan stan (eller iallafall 3.3 km bort enligt min Run Keeper): Folkets Park. Allting var fina fisken, ända tills vi väntade ungefär en nanosekund för länge med att hitta ett lunchställe.
    Tio sekunder efter att vi satt oss på uteserveringen vid Bergsgatan trillade Isabelle av sin stol och skrapade upp ett millimeter-stort sår på vänster lillfinger. Såret i kombination med ett farligt lågt blodsocker föranledde hysteriska vrål av smärta, vilket sammanföll med mitt konstaterande att vi inte kunde sitta på en uteservering som låg precis vid Bergsgatan, varför vi valde att sätta oss inomhus istället. Bland folk som troligtvis närde en önskan om att äta lunch i lugn och ro.
   Med Isabelles hysteriska vrål av smärta i bakgrunden (maken gjorde en väsande jämförelse med amputationssmärta) lyckades vi på något vis beställa lunch, typ "Ge oss vad som helst bara det går fort!".
    Mikrofisen var dock på strålande humör. Trodde nog att hysteriska vrålen var del av någon slags storasyster-show. Hon åt till och med mat. Efter en halv burk följde den glasartade bajsblicken, men den andra halvan av burken slank ner finfint. Fram till den där potatisbiten som hamnade på tvären. Ackompanjerad av sin storasysters hulkande hysteri kräkte mikrofisen således upp minst en halv burk Örtagårdsgryta, varav hälften i den kupade hand jag så gentilt erbjöd henne att kräkas i (varför, varför, varför gör man så?). Övrig Örtagårdsgryta hamnade typ överallt. På bordet, på min plånbok, på golvet, på haklappen, på strumporna och på bordet. Tur att hon fick kräkas i min hand också, då det ju minskade spridningen drastiskt.
    Sanering följde. Och därefter ett visst lugn. Isabelle gick till och med med på att höja sitt blodsocker medelst lunch. Och så kom jag ihåg det. Den glasartade bajsblicken tio minuter tidigare. Blöjbyte. Borde vara lugnt. Diarréerna hade ju slutat. Och alla restauranger har ju skötbord. På fråga ett svarar vi nej och på fråga två svarar vi nej. Så på ett golv på en toalett på en restaurang på Möllan bytte jag diarréblöjan Allan på mikrofisen. Hon gallskrek. Jag svettades. Hon hade bajs ÖVERALLT. Ja. Caps Lock. Överallt. Grönbrunt lösbajs på golvet, på ryggen, på bodyn, i håret, på mig och varhelst ni själva kan föreställa er att grönbrunt bajs kan hamna. Efter att åtminstone ha lyckats sanera mikrofisen någorlunda öppnade jag toalettdörren för att lämna över henne till maken för att kunna städa upp efter mig i lugn och ro. Då är det förstås kö till toaletten. Förstås. Jag gjorde det enda rätta och skrek "Nej!" till första människan i kön. "Nej! Jag är inte klar. Det är bajs ÖVERALLT!". Caps Lock. "Jag ska bara städa lite.".
    Och så undrar folk varför småbarnsfamiljer bara hänger på Ikea och på köpcentrum.

P. S. Förlåt, Möllan. Det var inte meningen att ge er kräksjuka.

Kräksjuka

Det roligaste med kräksjuka i familjen är att man får möjlighet att återberätta kräkanekdoter från förr. Typ som när jag kräktes upp italiensk citronlikör blandat med couscous och tomatsås, för att sedan misstänkliggöra makens räk-cocktail istället för att förstå att jag blivit kräksjuk. Eller som när maken åt jätteräkor i Turkiet och kräktes så mycket att vi fick åka till doktorn, där en kulstöterska till turkisk sjuksköterska drämde in en intramuskulär spruta i hans ena skinka. 

    Vi kallar anekdot-stunderna för "Kräks vi minns". Fredagsmysigt. Nu återgår vi till att spänt vänta på nästa insjuknande. Kräksjuka, mycket likt förlossningar, tenderar enligt tidigare erfarenhet att debutera efter att lugnet lagt sig för natten. Vi har valt att punktmarkera barnen för att minimera tvättberget, men har bokat tvättid klockan sju imorgon bitti i fall av missriktade spyor. Detta har vi gjort förr, men det finns alltid rum för förbättring. 

Såhär glad har ingen någonsin sett ut när jag har dansat förr. Antingen har jag varit missförstådd alla dessa år, eller så är domaren partisk. Hmm. Klurigt.

via Instagram http://ift.tt/19vSW6Y

Inte Köpenhamn?

Maken har för första gången lyckats natta blöjterroristen utan inblandning av mig. Hurra!

Jag: Du förstår förstås att det här öppnar upp för oanade möjligheter?

Maken: NEJ! Du får inte åka till Köpenhamn och dricka massa vin och röka massa cigaretter!

Det verkar som att jag eventuellt varit något tjatig och upprepat saker in absurdum de senaste åtta månaderna. Nåväl, nu är nästa steg att få en hel natts sömn, sedan är jag redo att ta över världen igen! Det lär förvisso dröja, då blöjterroristen snittat fyra uppvak per timme under de senaste sju nätterna. Prova inte det hemma. Jag tror att det klassas som tortyr om det inte råkar vara så att man är småbarnsförälder. Då kallas det gilla läget. Gilla läget, drick mycket kaffe och dröm om svulstiga resor dränkta i vin, nikotin, egyptiska sidenlakan och samtal som inte automatiskt slutar i någon slags redogörelse för bajskonsistens/ mängd.

#apotekhjärtat @apotekhjartat

via Instagram http://ift.tt/1Gjaro7

#rättstart2015 #malmörugbyclub

via Instagram http://ift.tt/1Hi5H3E

Känner plötsligt för att börja jobba på cirkus. Hej medelålderskris!

via Instagram http://ift.tt/1H8H2e4

Tur för mig att jag är så söt, med tanke på att jag vaknat 04.30 idag. #mammasägeruppsig #skjutmignu

via Instagram http://ift.tt/1wGSVbb

Sovmorgon?

Något är ruttet när 05.15 räknas som sovmorgon. Å andra sidan fick jag sammanhängande sömn från 00.30 fram till 05.15. Inte fy skam. 

    Idag ska vi hänga med andra bebisar, varav åtminstone en sover till nio på morgnarna. Jag hoppas att mitt ättelägg kan inspireras lite av honom.

Skönhetssömn?

Ok. Murphy: 500 000. Johanna: Minus en miljard. Vem var det som sa att det alltid blir värre framåt natten? Björn Skifs?  Ja, Björn, det blir inte bara värre framåt natten, det blir också värre och värre för varje natt som går. 

De senaste tre nätterna (är det verkligen bara tre?) har vi haft cirkus hemma och bytt sängplatser lika flitigt som Paradise Hotel-deltagarna. Kidsen har lagt upp något slags schema sinsemellan för att försäkra sig om att ingen av oss ska få mer än en sisådär fem timmars sömn per natt, givetvis upphackat i stycken, och nu har jag nog faktiskt insett att dessa nätter är det nya sova till sju. 

Natt nummer ett bestämde sig den yngsta sömnmarodören för att amma 00, 02.30, 04, och såg det därefter för gott att kliva upp 05.15. Jag tog då med henne till den äldre systerns säng, för att hon inte skulle väcka alla de andra familjemedlemmarna, som förstås traditionsenligt samlats i dubbelsängen. Där fick hon se på Babblarna på min telefon (psykedeliska figurer i bjärta färger som sjunger harmlösa sånger) fram tills hon somnade om 06.30. Skönt att den äldre tog sovmorgon. Till 06.35. 

Natt nummer två sov den yngsta den komatöses sömn. Såklart, efter föregående natt. Det var bara det att då tyckte den äldre att det var en god idé att vakna strax efter fyra, och därefter inte somna om, utan istället ställa viskade frågor till mig (maken hade vid det här laget bytt säng efter att ha blivit karatesparkad i ryggen x flera från midnatt och framåt) ungefär en gång var femte minut. Jag är inte helt hundra, men låter inte det som någon slags metod torterare använder sig av för att få fram värdefull information ur sina offer? 

Nä. Hon somnade aldrig om. Vi gick upp klockan sex, efter vårt två timmar långa "Vem vet mest"-maraton.

 Natt nummer tre var det den yngre sömnmarodören som hade jour. Dags för favoriten "amma var tredje timme fast jag egentligen inte är så intresserad"-tricket följdes av en läckande blöja strax före fyra. Och vad händer när man byter blöja och pyjamas vid fyra? Det uppfattas som någon slags morgonrevelj tydligen. Som väckte den äldre, som bytte säng. Så låg jag och den yngsta torteraren kvar i dubbelsängen. Hon kan ju inte prata, men hon kan låta högt och hennes små nävar är numera välinställda håravslitare. Hon kan få jobb på Guantanamo när som helst, I tell you! Ihärdig är hon också. Höll igång till halvsex, och här måste Murphy ha missat ett glapp, eftersom den äldre inte återvände till dubbelsängen förrän 06.30. En hel timmes morgonsömn. Hurra! 

Nu ser jag fram emot natt nummer fyra. Jobbar de enligt tidigare schema lär det vara den äldres skift inatt. Ska bli spännande att se vad hon ska hålla mig vaken med från fyra och framåt inatt. Kan någon vara så vänlig och skjuta mig snart? Bara ett vådaskott i benet, så jag får ligga på sjukhus och vila upp mig lite. Tack.

    

Glaset är för bövelen halvfullt

Ja. Ni vet det redan. Idag gick vi alla upp halvsex. Maken, som går upp då för att han börjar jobba klockan sex, tittade oroligt på mig, som att liksom försäkra sig om att jag inte behövde ett snabbt besök på Psyk-akuten. 

"Se här! Det finns kaffe! Titta!" yttrades under djup observation av min persona. Vem kan klandra honom, då jag bara för en dryg vecka sedan väste fram något om att jag minsann skulle rymma till Köpenhamn och pimpla vin och röka en massa cigaretter efter att den yngsta visat tecken på att vara ett enmanna-missnöjesparti under en hel dag och den äldre lekt tjugo frågor en gång per minut under en hel dag.

 

Nåväl, denna morgon bestämde jag mig för att anamma ett visst Blondinbella-synsätt på tillvaron. Jag var vaken. Isabelle var vaken. Josephine var vaken. Chans till mer sömn innan kvällen? Noll. Så jag gjorde det enda rätta; hällde upp kaffe till mig, tog fram paddan till Isabelle och plockade fram tre mjukiskaniner och en napp till Josephine. Sedan tittade Isabelle på någon som heter Daidalos (robot?) på Barnkanalen på paddan, medan jag fick se på hopplösa britter på TV som försöker tjäna pengar på fastighetsmarknaden och Josephine fick prata ut med ett gäng kaniner. Det blev bra. Ska man se det från den ljusa sidan går alla riktigt bra program tidigt på morgonen (typ Wife swap). Sedan gick vi upp en och en halv timme senare, och kunde låtsas att vi hade sovit ända till sju. Eller alltså, jag låtsades det. Och det blev bra. Faktiskt. 

P S. Tycker ni att jag ska köpa en pråm och göra om den till husbåt? Det gjorde de på Property Ladder i morse, och det blev toppen! Tog lite tid bara. Och gick lite över budget. Hmm. Vi får se.

Murphy

Jag och Murphy går way back. På senaste tiden har jag trott mig kunna lura den gamle räven med att slugt lägga till ett "ta i trä" för att visa att jag liksom inte tar något för givet, skådar given häst i munnen eller dylikt. Murphy har valt att besvara denna sluga gest med ett brutalt utropat, blinkande i rosa neon, hoppandes upp och ner: Ha! Dra åt pipsvängen!
    Så när jag finurligt skriver att mina älskade små ättelägg nu sover sött ända fram till sju på morgonen och därefter lägger till ett versalt "ta i trä" efterföljt av lika många utropstecken som vår forne ordförande i bostadsrättsföreningen väljer att använda på sina informationslappar, då tror jag att jag är säker. Att jag varit ödmjuk och tacksam. Och tro mig, jag har varit ödmjuk och tacksam. Det har jag verkligen. Att få sova till sju har varit som att konstant bo på ett fluffigt moln med sjungande änglar (fast mycket bättre än så, för de där änglarna hade varit sjukt irriterande).
   
Ni förstår ju vart jag är på väg. Inte en enda morgon sedan jag skrev det där, förvisso bara två, men ändock, har jag fått sova till sju. Klockan 5.30 igår tyckte minstingen det var dags att lägga en brakbajs, och efter en totalsanering krävde hon uppstigning. Idag slog den äldre upp ögonen 05.45 med något som jag närmast vill likna vid mitt eget morgonhumör. Hon gapade och gormade likt en agiterad Jonas Sjöstedt. Högljutt avkrävdes jag omedelbara svar om vilka aktiviteter jag planerat för henne efter förskolan i eftermiddag, samt att det var under all kritik att fadern redan gått till jobbet. Viskande och bedjande försökte jag förmå ättelägget att tala med små bokstäver för att inte väcka sin yngre syster, men denna önskan agiterade henne bara ytterligare och orsakade ännu mer högljudda protester och misstroendeförklaringar.
    Under snabba former lämnade vi således sovrummet. Ett sovande barn är trots allt bättre än inga sovande barn. Väl ute i vardagsrummet tog djup pedagogik från min sida över. Fraser som "Det är mitt i natten!" och "Här, ta paddan. Jag går och lägger mig igen." yttrades. Det är väl ändå ingen som sagt att föräldrar behöver vara förstående och pedagogiska innan klockan blivit åtminstone sex på morgonen?

Men hördu, Murphy, om du läser det här, och det vet jag ju att du gör: Jag var tacksam innan. Djupt tacksam. Snälla, låt mig få sova till sju igen! De där sovmorgnarna var typ det bästa som hänt mig sedan skivat bröd (eh, och mina två älskade döttrars förlossningar förstås). (Eller, typ, kanske inte just förlossningarna då, eftersom de var fyllda av obeskrivbar smärta, men allt det där som kommit efter förlossningarna.) (Förutom vaknätterna. Och trotset. Och utvecklandet av immunförsvaret medelst 150 infektioner per barn och år. Allt annat.)

P S Ni förstår givetvis också att detta blogginlägg kommer att resultera i uppstigning ännu tidigare framöver. Man skojar inte med Murphy.

Evakuera skiten

Det räcker nu. Vi, svenska folket i allmänhet och småbarnsföräldrar i synnerhet, orkar inte mer. Det är dags att evakuera hela skiten mellan januari och mars. Det kan inte vara tänkt att någon ska stå ut i detta klimat under så många månader. Just när man tror att influensasäsongen från helvetet klingat av så börjar hela skiten om från början, och det man trodde var ren och pur utmattningslättnad efter att till slut ha lyckats arrangera en namngivningsceremoni för den minsta, visade sig vara en svängom till med feber och muskelsmärta (ingen vill ta mig på allvar när jag säger att det är skelettmetastaser).
    Nåja, det är bara den trötta, gamla modern som drabbats denna gång (TA I TRÄ!!!!!!!!), och eftersom jag lägger mig ungefär samtidigt som patienterna på stadens korttidsboenden och de underbara barnen sovit till strax före sju varje morgon den senaste tiden (TA I TRÄ!!!!!!!!), så går det säkert över snart.
    Jag förstår att det är för sent det här året, men nästa år borde det finnas en klart utarbetad plan för evakuering av landets samtliga invånare mellan januari och mars. Jag tänker Karibien, men kan även sträcka mig till Australien, Thailand eller Nya Zeeland. Jag är inte omöjlig på något sätt. Och förresten, bara en sista sak, ni som håller på att tjata om vår och har gjort sedan i mitten av februari: Lägg av! Ni är bara provocerande.
    Så. Nu ska jag sätta på mig en tjock tröja och brygga en kopp te.

Kan hen ha fått en stroke måhända? Olika pupillstorlek är aldrig bra! #vabruari #uttråkad i soffan #sjukihuvudet

via Instagram http://ift.tt/1yfGhtU

Morgonstund och hissreparatör

Det är tisdag. Bägge terroristerna vaknade strax före halvsex och hissen skulle visst servas idag, utan att någon informerat om det. Nåväl, den tidiga fågeln fångar masken och ser till att bad utav äldre barn sker på morgonen istället för på kvällen när alla ändå är aptrötta. Att dunsa ner vagnen från fjärde våningen kan troligtvis räknas som det första träningspasset sedan efter förlossningen eftersom jag var genomsvettig efter att ha gjort det. Att hissreparatören valde att titta på istället för att hjälpa till att lyfta vagnen nerför den sista trappan, ja, eh, alltså, det finns säkert något positivt med det också. Typ lärdomen att världen är full utav rövhål. (Fast det visste jag ju redan). 

    Iallafall har jag lyckats äta lunch i solen vid havet utan att blöjterroristen vaknat, trots att en marodör med betongborr gjort sitt bästa för att väcka henne. Det finns hopp, gott folk, det finns hopp! Och om hissreparatören är kvar när jag kommer hem ska jag se om jag kan... Nä. Det var inget.

Idag är jag lattemamma och Gud nåde den som väcker min bebis!

via Instagram http://ift.tt/1KI9XGM

Dottern slötittar på Godmorgon Sverige när modern gör sig iordning. #motheroftheyear

via Instagram http://ift.tt/1xxmqWF

Morgonstund har guld i mun

När jag skrev i det förra inlägget att vi äter filmjölk med gojibär på morgnarna, visst tänkte ni då typ att vi är super-avslappnade yoga-feng-shui-hipsters som alltid sitter ner vid ett frukostbord med levande ljus och lyssnar på ljud från naturen (valar som parar sig och dylikt) på cd-skiva? Och att vi sedan är superorganiserade men ändå lugna och lämnar lägenheten prick samma tid varje dag för vår stillsamma promenad till förskolan? 

    Precis så är det faktiskt. Precis så, fast tvärtom. Jag äter fil med gojibär. Så långt stämmer allt. Blöjterroristen äter gröt. Och hoppar upp och ner i sin stol samtidigt, så att en del gröt hamnar i munnen och en del gröt i ögonen. Den stora terroristen får fil i en grön plastskål från Ikea, och Gud nåde mig om det inte är den gröna. Gojibären vill hon ha vid sidan av. Hon äter vare sig filen eller gojibären, utan en macka med smör, men varje morgon hävdar hon att hon vill ha fil och gojibär. 

    Vår frukost ackompanjeras av Bollibompa och den mycket slitna frasen "ÄT NU". Därefter följer en förvirrande och stressig stund då alla ska ha på sig kläder, borsta tänderna och borsta håret samtidigt som blöjterroristen låter meddela att hon är trött och vill somna i en vagn som rullar (hon pratar ju inte, men jag är rätt säker på att det är exakt vad hon vill ha sagt). 

    Ungefär 08.47 varje morgon har terroristen fått på sig alla ytterkläder, och tre sekunder därefter påbörjas den traditionella "jag är vaaaaarm"-klagolåten, som perfekt matchar "jag vill sova i en rullande vagn"-vrålen från blöjterroristen. Någonstans där lyckas jag vanligen hitta någon slags jacka, skor och i bästa fall även vantar innan alla grannarna unisont ringt såväl BRIS som de sociala myndigheterna, och 08.49 står vi och väntar på hissen. 

    Efter att terroristen tävlat med mig för att hinna först till dörren i källaren befinner vi oss äntligen utomhus och kan påbörja den traditionella språngmarschen längs Roslins väg. Det finns inga foton som bevisar det, men jag är ganska säker på att jag har hållning som en ostbåge när jag halvspringer med ett barn i vagn och ett barn på ståbräda. Vi brukar vara mycket punktliga till förskolan, dock med förmaksflimmer-puls och blodsmak i munnen. Imorgon ska jag köpa en cd med ljud från valar som parar sig och se om det minskar vår morgonstress.

Danska kor alltså.

Jag och den äldre terroristen har ibland helt surrealistiska konversationer med varandra. Ordagrant samtal på väg till dagis (förskolan, för bövelen!) imorse:

Terroristen: Mamma? Finns det kor i Danmark?

Jag: Ja, det gör det.

Terroristen: Mm, men då vill jag åka dit.

Jag: Ja, jo, det kanske vi kan göra.

Terroristen: Men då får vi låsa in kläderna i bilen när vi ska bada. 

Jag: Jaså, varför det?

Terroristen: För annars tar korna våra kläder. Kor är inte kloka!

Jag undrar inte längre varför jag glömt vad respiratorisk insufficiens är. Jag har uppenbarligen mycket sjukare grejer att fundera över. Klåfingriga (klåklövade?) danska kor som snattar människokläder när dessa hoppat i plurret, bara för att nämna ett exempel. Jag börjar också fundera över om det finns hallucinogener i gojibären vi äter i vår filmjölk på morgnarna.

Inte dansbandet

Bloggen återkommer då inte arvingarna bestämmer sig för att det är en god idé att vakna 06.04 och somna 20.30. Och när jag skriver arvingarna menar jag inte dsnsbandet Arvingarna. Jag önskar att det var dem jag menade. Hade det varit så hade jag nämligen inte påverkats av det ett enda dugg. Tyvärr talar jag om mina egna arvingar, och nu är jag trött. Trött! (What else is new? Nä, jag vet.)

När jag precis förberett dagens lunch kommer jag på att jag åt korv till middag på Ikea igår och ska äta falukorv till middag ikväll. #snartförvandlasjagtillenkorv

via Instagram http://ift.tt/1Btiqc7

Håller i fyra månader? Visst, om den inte hade tagit slut efter två månader. #närtardenhärförbannadevinternslutegentligen?

via Instagram http://ift.tt/18lcxXo

Lugn dag?

Underbara Clara har varit själv med sina kids idag. De har tagit det lugnt, skriver hon i sin blogg. Bytt plats på ett brunt skåp och en kökssoffa, hängt upp lampetter på väggarna, gått på promenad med hunden, badat allihop, pusslat, bakat chokladbollar och haft picknick på golvet. 

    Själv känner jag mig som en av de där trasdockorna i barnprogrammet från 80-talet, och jag har då inte möblerat om halva huset, och den enda som är hyfsat nybadad här hemma är den äldre terroristen som fick en 30-sekunders-dusch innan läggning. Chokladbollar? Jag köpte Pågens gifflar igår, räknas det? Varje kväll high-fivar vi varandra, jag och maken, för att vi lyckats hålla två kids vid liv en hel dag till (förvisso med korv som huvudbränsle, men ändå).  

    Jag har länge undrat var den äldre terroristen får tag på sitt uppåttjack, och nu vet jag; det kommer från Underbara Clara! Undrar om jag också kan få lite.

Linny, Tuck och Ming-Ming, hej!

Varje gång jag är föräldraledig (två gånger då alltså, även om det just nu känns som att jag varit föräldraledig de senaste 14 åren) tänker jag att jag måste bli kreativ. Göra om hemmet till en Pinterest-dröm med finurligt osynlig, men ändå magiskt rymlig, förvaring. Inte alls som den garderob vi nu huserar över, där vi ställer oss vid tröskeln och kastar in det som stökar till den övriga lägenheten, och varje gång vi behöver hämta något drar ett djupt andetag innan vi zickzackar in mellan högar av rullskridskor, barnskor som är för små och mopphinkar.

    Skriva den där boken. Den där som ska Augustpris-nomineras. Sparar Nobelpriset till en av döttrarna. Äkta moderskap handlar om att ta ett steg tillbaka, låta terroris... de små änglarna glänsa.

    Framkalla alla de fyratusen bilderna på kidsen och skapa kreativa kollage, hänga på väggarna i vackra fotoramar i asymmetrisk hipsterstil. 

    Det är bara det att min hjärna liksom krympt på sistone. Fattar ni att det är så längesedan jag jobbade att jag idag fick googla "respiratorisk insufficiens" för att komma ihåg hur det definieras? Kanske inte så illa i era öron, men jag jobbar ju med såna patienter. 

    Vad är det som händer? Har min hjärna tagits över av Bollibompa och feta krokodiler som kör trånga bilar samtidigt som de spelar mässingsinstrument? 

    Häromdagen när vi (för en enda jävla gångs skull) såg på nyheterna och Lars Adaktusson med bister min levererade ett "läget är akut", tittade jag och maken på varandra inom en nanosekund och utbrast unisont: "Vi måste hjälpa!". 

    Nä, det säger kanske inte er någonting. Då kan ni kolla upp Linny, Tuck och Ming-Ming på youtube. Ni orkar inte?  Nåja, det är ett barnprogram med en sköldpadda, en kyckling och ett marsvin i huvudrollerna. Lyssna bara på signaturmelodin. Och tänk er sen att den rullar i ert huvud under dygnets alla vakna timmar. Det är där jag är. Det är kanske inte så konstigt att jag inte skapar Pinterest-omgivningar, kreativa fotokollage eller skriver August-böcker. Just nu. Men kanske, kanske nästa vecka? Jag ska bara återta kunskapen om respiratorisk insufficiens först.

Sömn!

Här är läget ungefär 450 procent bättre efter två nätter med sömnpass som varit längre än 45 minuter i stöten. Storhostaren och lillhostaren har sovit i ett eget rum, medan jag och blöjterroristen blivit ensamma kvar i en himmel av tystnad, där vi sovit rekordlånga fem timmar utan uppvak. Såsom alla tappra småbarnsföräldrar vet är fyra timmar rena önskedrömmen av sammanhängande sömn, så ni förstår hur fem timmar känns som eoner av sömntid.

    KBT-passen inför sommarens semester har påbörjats med hjälp av youtube, där vi tittat på Bamse-minidisco och pratat om hur vi ska gå tillväga när vi träffar honom. Vi ska inte slåss, och Bsmse kan nog inte bada med oss på grund av sin päls. Förhoppningsvis blir alltså Bamse mindre traumatiserande än Busfabrikens LSD-elefanter.

När tar januari slut?

20:e januari. Månaden som aldrig tar slut, utan bara pågår och pågår, dag efter dag av regniga, gråa januaridagar som radar upp sig framför en i oändligheters oändligheter. Barn som inte sover, nerkissade lakan, grusiga golv och smutsig disk. Vad säger ni? Är det inte snart dags att åka till Köpenhamn för att dricka massa vin och röka massa cigaretter?

Översta hyllan: kläder som passar. Nedersta hyllan: kläder hon växt ur. Värst vad det går undan.

via Instagram http://ift.tt/1zqMN7d

Människor utklädda till djur

Den här helgen har vi fått lära oss att den äldre terroristen känner stark antipati mot människor utklädda till djur. Det kalas på Busfabriken som det setts fram emot sedan i december gick äntligen av stapeln igår. Korv, godis, glass, bästa kompisen som bytt förskola, rutschkanor, bollhav. 

    Fiasko. Inte en korv och inte en bästa kompis i världen kunde tränga bort det faktum att stället var befolkat (be-elefantat?) med psykedeliska och LSD-trippiga busfabriks-elefanter. Maken fick snällt lämna stället med en mycket ledsen och uppskrämd terrorist och bege sig till bilen som under tiden smyckats med en böteslapp. Minst sagt en mindre lyckad utflykt. 

    Om man ska försöka se en silverkant på just det här specifika molnet så kan det vara att vi behöver starta förberedande terapisessioner inför sommarsemestern där vi kommer att umgås en del med världens starkaste björn. Jag förstår nu att terroristen eventuellt inte är med på att det kommer att vara en människa i en björnkostym.     

    Det här inlägget var också mitt sätt att bekänna att vi bokat en sommarsemester med Bamse-klubb. Jag vill minnas att det inte var så hemskt längesedan jag bad er att skicka mig till Psyk akut den dagen jag bokade en sådan semester. Den dagen är här nu. Hur dags väcker de sina patienter på Psyk? Om det är senare än klockan halvsex är jag faktiskt rätt sugen på att checka in ett par dagar för att ta igen mig lite i kombination med att diskutera min akuta personlighetsförändring med någon av deras överläkare.

Den tidiga fågeln fångar masken

Efter en natt av ständiga uppvak och snurrande som en propeller i vår säng tyckte den äldre terroristen att det var morgon och hög tid att gå upp 05.45. Varför inte, liksom? Vi ska ändå vara på dagis (förskolan!) klockan nio, så man vill gärna ha lite tid på sig för allmänna förberedelser. Tre timmar och en kvart av förberedelser. 

    Så vaknade förstås blöjterroristen klockan sex, för vem är hon att sova bort livet när den övriga familjen stigit upp? Nästan oförskämt, tänker hon nog. Så strax efter sex när maken gett sig av till jobbet var vi då alla uppe. Vissa av oss något mer positiva än andra. 

    Nu har jag äntligen fått blöjterroristen att somna (var är ceremonin där jag ska erhålla min tapperhetsmedalj?) utan att behöva gå ut i regnet. Hon har, likt sin större syster, PT-ambitioner, det vill säga sover bäst och nästan uteslutande (dagtid iallafall) då någon av oss rör på sig samtidigt som hon själv ligger mjukt nerbäddad i vagnen. Så fort man försöker sätta sig för att inmundiga någon form av dryck eller försöker gå in någonstans där temperaturen överstiger femton grader vaknar hon omgående och vägrar somna om på flertalet timmar. 

    Med den äldre systern var det en lätt påfrestning, men eftersom hon är född i april var de promenaderna ganska behagliga i temperaturen, till skillnad från de promenader som nu påtvingas oss av den yngre. Skånsk vinter och behaglig barnvagnspromenad går inte ihop. Dock undrar jag om kanske inte allt regn har gjort att mitt hår växer bättre. Jag har ännu inte (peppar peppar) drabbats av det stora håravfallet som verkar inträffa någon gång efter att man smärtsamt hystat ut en bebis och ammat densamma ett antal månader. Det där håravfallet är lite som ett slutgiltigt fuck you från Gud. Eller Murphy. Jag vet inte vem. Har börjat hänga på sångstunderna i St Andreas-kyrkan igen, så jag försöker jobba på min gudfruktighet. Det är svårt, då jag alltid sett lite på Gud och Murphy (ni vet han med lagen om alltings jävlighet) som en och samma. Jag får jobba vidare en del på den tror jag. Gudfruktigheten alltså. Ska bara vila i fyra minuter först. Man får passa på när blöjterroristen väl tar en av sina powernaps.

Blöjterroristens body ska inte vara nära eld. Antar att jag får ta av den innan jag lägger henne bredvid brasan nästa gång.

via Instagram http://ift.tt/1C7OyDw

Mycket representativt för hur bra jag är på att ta hand om växter.

via Instagram http://ift.tt/1Bo6QTn

Tillbaka?

Jag har haft lite dåligt med tid för er på sistone. Ni vet, lattekoppar har behövt drickas, mamma-bebis-pilatespass och massor med myyyys i soffan efter att barnen däckat klockan 19 varje kväll. Så har det varit, livet. Ja, precis så, bortsett från att fåtalet druckna lattar (det är ett ord) hunnit bli kalla innan jag druckit dem, att jag fortfarande inte börjat med mamma-bebisgympa och att den äldre terroristen förvisso somnat mellan 19 och 20, men också vaknat typ halvsex varje morgon, medan blöjterroristen har hållit igång fram till 22 för att sedan väckas av den äldre på morgnarna. Det var december. Det finns vissa försiktiga förhoppningar för januari månad, men vi vågar inte prata högt om dem än. Välkomna tillbaka till en trött tvåbarnsmamma med Ikeapåsar under ögonen.