Jag och Murphy går way back. På senaste tiden har jag trott mig kunna lura den gamle räven med att slugt lägga till ett "ta i trä" för att visa att jag liksom inte tar något för givet, skådar given häst i munnen eller dylikt. Murphy har valt att besvara denna sluga gest med ett brutalt utropat, blinkande i rosa neon, hoppandes upp och ner: Ha! Dra åt pipsvängen!
Så när jag finurligt skriver att mina älskade små ättelägg nu sover sött ända fram till sju på morgonen och därefter lägger till ett versalt "ta i trä" efterföljt av lika många utropstecken som vår forne ordförande i bostadsrättsföreningen väljer att använda på sina informationslappar, då tror jag att jag är säker. Att jag varit ödmjuk och tacksam. Och tro mig, jag har varit ödmjuk och tacksam. Det har jag verkligen. Att få sova till sju har varit som att konstant bo på ett fluffigt moln med sjungande änglar (fast mycket bättre än så, för de där änglarna hade varit sjukt irriterande).
Ni förstår ju vart jag är på väg. Inte en enda morgon sedan jag skrev det där, förvisso bara två, men ändock, har jag fått sova till sju. Klockan 5.30 igår tyckte minstingen det var dags att lägga en brakbajs, och efter en totalsanering krävde hon uppstigning. Idag slog den äldre upp ögonen 05.45 med något som jag närmast vill likna vid mitt eget morgonhumör. Hon gapade och gormade likt en agiterad Jonas Sjöstedt. Högljutt avkrävdes jag omedelbara svar om vilka aktiviteter jag planerat för henne efter förskolan i eftermiddag, samt att det var under all kritik att fadern redan gått till jobbet. Viskande och bedjande försökte jag förmå ättelägget att tala med små bokstäver för att inte väcka sin yngre syster, men denna önskan agiterade henne bara ytterligare och orsakade ännu mer högljudda protester och misstroendeförklaringar.
Under snabba former lämnade vi således sovrummet. Ett sovande barn är trots allt bättre än inga sovande barn. Väl ute i vardagsrummet tog djup pedagogik från min sida över. Fraser som "Det är mitt i natten!" och "Här, ta paddan. Jag går och lägger mig igen." yttrades. Det är väl ändå ingen som sagt att föräldrar behöver vara förstående och pedagogiska innan klockan blivit åtminstone sex på morgonen?
Men hördu, Murphy, om du läser det här, och det vet jag ju att du gör: Jag var tacksam innan. Djupt tacksam. Snälla, låt mig få sova till sju igen! De där sovmorgnarna var typ det bästa som hänt mig sedan skivat bröd (eh, och mina två älskade döttrars förlossningar förstås). (Eller, typ, kanske inte just förlossningarna då, eftersom de var fyllda av obeskrivbar smärta, men allt det där som kommit efter förlossningarna.) (Förutom vaknätterna. Och trotset. Och utvecklandet av immunförsvaret medelst 150 infektioner per barn och år. Allt annat.)
P S Ni förstår givetvis också att detta blogginlägg kommer att resultera i uppstigning ännu tidigare framöver. Man skojar inte med Murphy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar