Såhär glad har ingen någonsin sett ut när jag har dansat förr. Antingen har jag varit missförstådd alla dessa år, eller så är domaren partisk. Hmm. Klurigt.

via Instagram http://ift.tt/19vSW6Y

Inte Köpenhamn?

Maken har för första gången lyckats natta blöjterroristen utan inblandning av mig. Hurra!

Jag: Du förstår förstås att det här öppnar upp för oanade möjligheter?

Maken: NEJ! Du får inte åka till Köpenhamn och dricka massa vin och röka massa cigaretter!

Det verkar som att jag eventuellt varit något tjatig och upprepat saker in absurdum de senaste åtta månaderna. Nåväl, nu är nästa steg att få en hel natts sömn, sedan är jag redo att ta över världen igen! Det lär förvisso dröja, då blöjterroristen snittat fyra uppvak per timme under de senaste sju nätterna. Prova inte det hemma. Jag tror att det klassas som tortyr om det inte råkar vara så att man är småbarnsförälder. Då kallas det gilla läget. Gilla läget, drick mycket kaffe och dröm om svulstiga resor dränkta i vin, nikotin, egyptiska sidenlakan och samtal som inte automatiskt slutar i någon slags redogörelse för bajskonsistens/ mängd.

#apotekhjärtat @apotekhjartat

via Instagram http://ift.tt/1Gjaro7

#rättstart2015 #malmörugbyclub

via Instagram http://ift.tt/1Hi5H3E

Känner plötsligt för att börja jobba på cirkus. Hej medelålderskris!

via Instagram http://ift.tt/1H8H2e4

Tur för mig att jag är så söt, med tanke på att jag vaknat 04.30 idag. #mammasägeruppsig #skjutmignu

via Instagram http://ift.tt/1wGSVbb

Sovmorgon?

Något är ruttet när 05.15 räknas som sovmorgon. Å andra sidan fick jag sammanhängande sömn från 00.30 fram till 05.15. Inte fy skam. 

    Idag ska vi hänga med andra bebisar, varav åtminstone en sover till nio på morgnarna. Jag hoppas att mitt ättelägg kan inspireras lite av honom.

Skönhetssömn?

Ok. Murphy: 500 000. Johanna: Minus en miljard. Vem var det som sa att det alltid blir värre framåt natten? Björn Skifs?  Ja, Björn, det blir inte bara värre framåt natten, det blir också värre och värre för varje natt som går. 

De senaste tre nätterna (är det verkligen bara tre?) har vi haft cirkus hemma och bytt sängplatser lika flitigt som Paradise Hotel-deltagarna. Kidsen har lagt upp något slags schema sinsemellan för att försäkra sig om att ingen av oss ska få mer än en sisådär fem timmars sömn per natt, givetvis upphackat i stycken, och nu har jag nog faktiskt insett att dessa nätter är det nya sova till sju. 

Natt nummer ett bestämde sig den yngsta sömnmarodören för att amma 00, 02.30, 04, och såg det därefter för gott att kliva upp 05.15. Jag tog då med henne till den äldre systerns säng, för att hon inte skulle väcka alla de andra familjemedlemmarna, som förstås traditionsenligt samlats i dubbelsängen. Där fick hon se på Babblarna på min telefon (psykedeliska figurer i bjärta färger som sjunger harmlösa sånger) fram tills hon somnade om 06.30. Skönt att den äldre tog sovmorgon. Till 06.35. 

Natt nummer två sov den yngsta den komatöses sömn. Såklart, efter föregående natt. Det var bara det att då tyckte den äldre att det var en god idé att vakna strax efter fyra, och därefter inte somna om, utan istället ställa viskade frågor till mig (maken hade vid det här laget bytt säng efter att ha blivit karatesparkad i ryggen x flera från midnatt och framåt) ungefär en gång var femte minut. Jag är inte helt hundra, men låter inte det som någon slags metod torterare använder sig av för att få fram värdefull information ur sina offer? 

Nä. Hon somnade aldrig om. Vi gick upp klockan sex, efter vårt två timmar långa "Vem vet mest"-maraton.

 Natt nummer tre var det den yngre sömnmarodören som hade jour. Dags för favoriten "amma var tredje timme fast jag egentligen inte är så intresserad"-tricket följdes av en läckande blöja strax före fyra. Och vad händer när man byter blöja och pyjamas vid fyra? Det uppfattas som någon slags morgonrevelj tydligen. Som väckte den äldre, som bytte säng. Så låg jag och den yngsta torteraren kvar i dubbelsängen. Hon kan ju inte prata, men hon kan låta högt och hennes små nävar är numera välinställda håravslitare. Hon kan få jobb på Guantanamo när som helst, I tell you! Ihärdig är hon också. Höll igång till halvsex, och här måste Murphy ha missat ett glapp, eftersom den äldre inte återvände till dubbelsängen förrän 06.30. En hel timmes morgonsömn. Hurra! 

Nu ser jag fram emot natt nummer fyra. Jobbar de enligt tidigare schema lär det vara den äldres skift inatt. Ska bli spännande att se vad hon ska hålla mig vaken med från fyra och framåt inatt. Kan någon vara så vänlig och skjuta mig snart? Bara ett vådaskott i benet, så jag får ligga på sjukhus och vila upp mig lite. Tack.

    

Glaset är för bövelen halvfullt

Ja. Ni vet det redan. Idag gick vi alla upp halvsex. Maken, som går upp då för att han börjar jobba klockan sex, tittade oroligt på mig, som att liksom försäkra sig om att jag inte behövde ett snabbt besök på Psyk-akuten. 

"Se här! Det finns kaffe! Titta!" yttrades under djup observation av min persona. Vem kan klandra honom, då jag bara för en dryg vecka sedan väste fram något om att jag minsann skulle rymma till Köpenhamn och pimpla vin och röka en massa cigaretter efter att den yngsta visat tecken på att vara ett enmanna-missnöjesparti under en hel dag och den äldre lekt tjugo frågor en gång per minut under en hel dag.

 

Nåväl, denna morgon bestämde jag mig för att anamma ett visst Blondinbella-synsätt på tillvaron. Jag var vaken. Isabelle var vaken. Josephine var vaken. Chans till mer sömn innan kvällen? Noll. Så jag gjorde det enda rätta; hällde upp kaffe till mig, tog fram paddan till Isabelle och plockade fram tre mjukiskaniner och en napp till Josephine. Sedan tittade Isabelle på någon som heter Daidalos (robot?) på Barnkanalen på paddan, medan jag fick se på hopplösa britter på TV som försöker tjäna pengar på fastighetsmarknaden och Josephine fick prata ut med ett gäng kaniner. Det blev bra. Ska man se det från den ljusa sidan går alla riktigt bra program tidigt på morgonen (typ Wife swap). Sedan gick vi upp en och en halv timme senare, och kunde låtsas att vi hade sovit ända till sju. Eller alltså, jag låtsades det. Och det blev bra. Faktiskt. 

P S. Tycker ni att jag ska köpa en pråm och göra om den till husbåt? Det gjorde de på Property Ladder i morse, och det blev toppen! Tog lite tid bara. Och gick lite över budget. Hmm. Vi får se.

Murphy

Jag och Murphy går way back. På senaste tiden har jag trott mig kunna lura den gamle räven med att slugt lägga till ett "ta i trä" för att visa att jag liksom inte tar något för givet, skådar given häst i munnen eller dylikt. Murphy har valt att besvara denna sluga gest med ett brutalt utropat, blinkande i rosa neon, hoppandes upp och ner: Ha! Dra åt pipsvängen!
    Så när jag finurligt skriver att mina älskade små ättelägg nu sover sött ända fram till sju på morgonen och därefter lägger till ett versalt "ta i trä" efterföljt av lika många utropstecken som vår forne ordförande i bostadsrättsföreningen väljer att använda på sina informationslappar, då tror jag att jag är säker. Att jag varit ödmjuk och tacksam. Och tro mig, jag har varit ödmjuk och tacksam. Det har jag verkligen. Att få sova till sju har varit som att konstant bo på ett fluffigt moln med sjungande änglar (fast mycket bättre än så, för de där änglarna hade varit sjukt irriterande).
   
Ni förstår ju vart jag är på väg. Inte en enda morgon sedan jag skrev det där, förvisso bara två, men ändock, har jag fått sova till sju. Klockan 5.30 igår tyckte minstingen det var dags att lägga en brakbajs, och efter en totalsanering krävde hon uppstigning. Idag slog den äldre upp ögonen 05.45 med något som jag närmast vill likna vid mitt eget morgonhumör. Hon gapade och gormade likt en agiterad Jonas Sjöstedt. Högljutt avkrävdes jag omedelbara svar om vilka aktiviteter jag planerat för henne efter förskolan i eftermiddag, samt att det var under all kritik att fadern redan gått till jobbet. Viskande och bedjande försökte jag förmå ättelägget att tala med små bokstäver för att inte väcka sin yngre syster, men denna önskan agiterade henne bara ytterligare och orsakade ännu mer högljudda protester och misstroendeförklaringar.
    Under snabba former lämnade vi således sovrummet. Ett sovande barn är trots allt bättre än inga sovande barn. Väl ute i vardagsrummet tog djup pedagogik från min sida över. Fraser som "Det är mitt i natten!" och "Här, ta paddan. Jag går och lägger mig igen." yttrades. Det är väl ändå ingen som sagt att föräldrar behöver vara förstående och pedagogiska innan klockan blivit åtminstone sex på morgonen?

Men hördu, Murphy, om du läser det här, och det vet jag ju att du gör: Jag var tacksam innan. Djupt tacksam. Snälla, låt mig få sova till sju igen! De där sovmorgnarna var typ det bästa som hänt mig sedan skivat bröd (eh, och mina två älskade döttrars förlossningar förstås). (Eller, typ, kanske inte just förlossningarna då, eftersom de var fyllda av obeskrivbar smärta, men allt det där som kommit efter förlossningarna.) (Förutom vaknätterna. Och trotset. Och utvecklandet av immunförsvaret medelst 150 infektioner per barn och år. Allt annat.)

P S Ni förstår givetvis också att detta blogginlägg kommer att resultera i uppstigning ännu tidigare framöver. Man skojar inte med Murphy.

Evakuera skiten

Det räcker nu. Vi, svenska folket i allmänhet och småbarnsföräldrar i synnerhet, orkar inte mer. Det är dags att evakuera hela skiten mellan januari och mars. Det kan inte vara tänkt att någon ska stå ut i detta klimat under så många månader. Just när man tror att influensasäsongen från helvetet klingat av så börjar hela skiten om från början, och det man trodde var ren och pur utmattningslättnad efter att till slut ha lyckats arrangera en namngivningsceremoni för den minsta, visade sig vara en svängom till med feber och muskelsmärta (ingen vill ta mig på allvar när jag säger att det är skelettmetastaser).
    Nåja, det är bara den trötta, gamla modern som drabbats denna gång (TA I TRÄ!!!!!!!!), och eftersom jag lägger mig ungefär samtidigt som patienterna på stadens korttidsboenden och de underbara barnen sovit till strax före sju varje morgon den senaste tiden (TA I TRÄ!!!!!!!!), så går det säkert över snart.
    Jag förstår att det är för sent det här året, men nästa år borde det finnas en klart utarbetad plan för evakuering av landets samtliga invånare mellan januari och mars. Jag tänker Karibien, men kan även sträcka mig till Australien, Thailand eller Nya Zeeland. Jag är inte omöjlig på något sätt. Och förresten, bara en sista sak, ni som håller på att tjata om vår och har gjort sedan i mitten av februari: Lägg av! Ni är bara provocerande.
    Så. Nu ska jag sätta på mig en tjock tröja och brygga en kopp te.