Idag var det dags att åka till Isabelles Mecka: Ikea. Maken har tagit ner en obscen mängd av sitt lego från barndomen till den äldre terroristen, och denna obscena mängd ska på något vis få plats inne på ett rum som redan är på bristningsgränsen gällande hur mycket grejer som får plats. En stor föräldralycka spred sig då vi insåg att vi ännu inte utnyttjat golvytan under sängen, ergo dagens Ikeabesök för inhandling av stor låda att gömma legot i under terroristens säng.
Ikea är också bra såtillvida att vi (maken) slipper laga mat när vi åker dit. Köttbullar och potatismos Kamprad-style är på terroristens topp fem-lista över favoriträtter, och vilka är vi att förneka vår förstfödda denna lycka? Ikea är alltså, patetiskt nog, en finfin plats för familjeutflykter.
Idag hade vi också lovat terroristen att få besöka leklandet; platsen jag dregglande sneglat på under de år då lillfisen prompt insisterat på att provsitta varenda soffa och peta på varenda mattfrans i hela varuhuset. Under flera veckor har vi förklarat att inne på leklandet är man utan sina föräldrar, något hon tagit osedvanligt lätt på. Eftersom det idag var väntetid för att få komma in gavs vi möjlighet att kolla in läget (spionera) utifrån. Till min stora fasa verkade leklandet endast vara befolkat med en enda vuxen människa, som dessutom hälften av tiden stod i incheckningsdisken. Det fanns också ett bollhav och ett antal muskulösa huliganer med dopingbeteende (pojkar i åttaårsåldern).
När det var vår tur att checka in terroristen hade jag en klump i magen, och maken körde naken glödlampa i taket-förhör med den enda vuxna som befolkade leklandet. Efter att ha blivit informerade om att ja, hon var den enda vuxna där, och ja, när ett barn behövde hjälp på toaletten så var alla andra barn obevakade bland bollhav och övrig potentiellt livsfarlig inredning samt naket utsatta för alla de våldsamma huliganerna, så var det dags att vinka adjö till terroristen. För det är ju så att har man lovat en treåring något så ska det rätt mycket till för att man ska ta tillbaka det.
Efter femton miljarder "Är du verkligen säker på det här?" till terroristen, samtliga besvarade med jakande svar, försvann hon så in i dödsrik... förlåt, leklandet utan att så mycket som vinka adjö till sina kallsvettiga föräldrar.
Så jag, som skulle njuta av min första barnfria (blöjterroristen aside) helrunda på Ikea snarare halvsprang runt tillsammans med maken. Maken var "ganska säker" på att barn inte kan drunkna i bollhav och vi var båda helt överens om att vi aldrig hört talas om att något barn skulle ha dött på något av Ikeas lekland.
Efter halva varvet finns det möjlighet att titta in i leklandet från ett annat håll, och först efter att ha tjuvkikat på vår egen dotter (skammen. Skammen, I tell you!) kunde vi slappna av. Hon hade inte drunknat i något bollhav och huliganerna hade inte bankat skiten ur henne. Däremot var hon glad och hade hittat en kompis. Först då kunde vi sakta ner lite på takten och lyckades till och med hitta det vi skulle innan vi äntligen fick hämta vår livs levande dotter.
Dagens lärdom är alltså att vi är sådana föräldrar som nervösa och handsvettiga kommer att följa med terroristerna vart de än ska, även i vuxen ålder. Antingen det, eller så rullar vi in dem i madrasser och utrustar dem med vapen i självförsvarssyfte. Eller terapi. Kanske ska vi gå i terapi.
