Apropå sömnbrist alltså. Vid morgonens 05-amning (läs mer död än levande mor) filosoferade jag över att det var konstigt att den äldre terroristen inte kommit in under natten såsom hon brukar, för att ligga sked med mig och sparka maken i ryggen, ett makalöst gymnastiskt tilltag faktiskt, när man tänker efter. Efter en stunds amning i nära nog komatöst tillstånd hör jag plötsligt hur någon suger på en napp precis bakom mig, och voilá, där ligger hon minsann, terroristen, och sover den oskyldiges (nåja) sömn.
När jag ikväll läser på Sydsvenskans hemsida ser jag att den nattklubbsbåt som ligger max fem kilometer härifrån har drabbats av en explosion vid halvtvåtiden natten till idag. Smällen hördes tydligtvis över större delen av Malmös innerstad. Om jag vaknade? Nix. Inte så mycket som en chans. Jag vaknar alltså varken av explosioner eller när det kommer in folk och lägger sig tätt intill mig och sparkar på min man. Eller alltså, folk och folk, men ni fattar.
Summa summarum verkar det som att min nattliga hörsel i mitt ack så oändliga trötta tillstånd endast är inriktad på att höra den lilla blöjterroristens försynta hungersmackanden. Eller alltså, jag hoppas det i alla fall. Odds är att jag gör det med tanke på att jag ammat 00, 02.30, 05.00 och 06.00 natten till idag. Jaja. Nu vet ni att det är synd om mig. Igen. Eller alltså, synd och synd. Kanske inte om man jämför med kvinnor som föder barn på landsvägar med IS i hasorna eller folk som plågas till döds i Ebola. Men ändå kanske lite synd. Trött är jag i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar