Idag var det dags för den tre (!) timmar långa handledarutbildningen som är första steget på min tusenmilavandring mot att skaffa körkort. Målet är att körkortet ska komma före bumlingen som kommer någon gång i juli. Jag har lite olika krav bara, men det ska nog inte bli några problem. Det finns vissa grejer jag tycker är direkt onödiga att jag lär mig, för jag kommer liksom aldrig att göra dem ändå. Till exempel:
- Starta bilen i backe. Nej. Det gör jag inte.
- Halkkörning. Varför? Nä, det skippar jag också.
- Köra i mörker. Alltså, helst inte, tror jag.
- Backa runt en hörna. Låter livsfarligt. Det skiter vi i.
Det andra ska jag försöka göra. Typ köra i torrt väglag, utan andra fordon eller människor i närheten. Det blir bra. Kanske. Jag vet inte om det är ett bra tecken att jag lämnade kursen rödgråten efter en film om lemlästade australiensare och en film baserad på Stig Dagermans novell "Att döda ett barn". Jag snorade och grät värre än Helena Bergström, och skyllde sedan helt fräckt på bumlingen, precis som om jag inte skulle storgråtit i alla fall. Jojo, blir spännande det här.
torsdag 30 januari 2014
Första besöket på körskolan
tisdag 28 januari 2014
Dags för smörj
Nåväl, kort sagt drar vi oss för uppgiften och hoppas i hemlighet på att pedagogerna på förskolan ska göra det i vårt ställe, och därmed dra på sig den guds vrede som vi då får slippa. Ikväll körde vi en ny variant. Jag kallar den "Den pedagogiska varianten". Mycket informativt förklarade jag att det idag vankades smörj (ungefär) och att hon själv fick välja när det skulle ske. Sen, fick jag veta. Inte nu, förklarades det för mig. Pedagogiskt frågade jag flera gånger under kvällens lopp, och när det till slut inte fanns mer kväll kvar att välja på fick jag höra att smörjet skulle få skjutas upp till morgondagen. Lätt besviken över att Det Egna Bestämmandet fallerat så kapitalt gick jag så över till nästa strålande infall; Hon ska få göra det själv!
Sagt och gjort. Smörja appliceras på terroristfingrar. Direkt utvärdering: Katastrof. Det visar sig att smörjan är kladdig. Terroristen gillar inte kladd. Resultat: Banshee-skrik. Ni vet det där vrålet som påminner lite om en ambulans och lite om vilket valfritt hemskt ljud som helst. Fortfarande helt utan att en enda kind fått minsta enhet salva på sig. Lätt stött efter totalkrasch gällande pedagogik var det således bara att inse att det var att återgå till det gamla beprövade sättet. Vi kallar det Guantanamo-smörjet; en håller fast terrorist och en smörjer salva på torra kinder. Det är sådär uppskattat av alla. Och sedan är hon sur i 45 minuter. Skitsur. Det skriks, det stormas iväg, det slängs igen dörrar, det kastas grejer, det gråts förtvivlat och det deklameras högljudda "Nu är jag ARG!" följt av bestämd fot som stampas i golvet. Så att, ja, nu väntar vi väl mest på att Socialen ska ringa på dörren. Nästa gång det är smörjdags är det förskolans tur. Vi behöver vila i två veckor nu.
måndag 27 januari 2014
söndag 26 januari 2014
Inte dumt att fylla 34. Nu kan jag plaska i vattenpölar och läsa böcker.
lördag 25 januari 2014
Förberedelser
Det har helt klart sina fördelar att vara gift med en kulinarisk man. Jag fyller år, bjuder på kalas och får presenter och han lagar all mat. Troligtvis för att gäster sällan uppskattar rostat bröd med ost och köpeköttbullar och makaroner som födelsedagsmiddag. Jag har inte så många kulinariska strängar på min lyra ser ni. Så jag och terroristen ligger i sängen och ser på Emil i Lönneberga medan maken gör pajer till våra gäster. Inte helt oävet på min ära.
torsdag 23 januari 2014
onsdag 22 januari 2014
Hem utan kräk
Sånt här vågar man ju knappt skriva innan Gud slagit en i huvudet med stora "tro inte att du är säker"-klubban, men det är faktiskt så att det nu har gått 55 timmar sedan jag torkade upp den sista spyan, och ur min mun har inte kommit en enda spya. Inkubationstiden är 12-48 timmar. Det finns hopp om att jag sluppit denna omgången.
Hopp var dock inget som fanns för den nedspydda mattan. Med tapper själ handtvättade maken den och hängde upp den på tork i torkrummet. När vi gick ner för att hämta den luktade det kräk inte bara från mattan, utan i hela källaren. En kort stund närde vi (maken) en förhoppning om att vi skulle kunna lägga ut mattan igen och att lukten sedermera skulle försvinna av sig själv. En kort stund därefter insåg vi (jag) att detta inte skulle gå att genomföra på grund av min ytterst känsliga och av graviditet påverkade näsa. På golvet ligger således, sedan igår, en helt ny matta utan kräk.
måndag 20 januari 2014
Tiden är inne
Ytor som på ett eller annat sätt träffats av kaskadspya idag:
Mattan i vardagsrummet, parkettgolv, klinkergolv, mina fötter, tre ombyten kläder gånger två, mitt öga, soffan samt soffbordet.
Nu hänger en semitvättad, plaskblöt matta i torkrummet i källaren och luktar fortsatt väldigt mycket spya, trots makens värdiga tvättinsats. Terroristen har däckat i soffan och jag väntar. Väntar på mina egenproducerade kaskadspyor. För om man jobbar inom sjukvården så vet man att en enda av de där kräkdropparna som yr och stänker upp i ens öga inehåller typ en kvadriljon viruspartiklar och det krävs typ två för att bli smittad. Ungefär.
Vissa år, typ mina första 32 år, levde jag i en illusion av att jag var immun. Så stark var den tron att jag förra året förargade maken grovt genom att beskylla hans mat när jag för första gången drabbades av en hederlig vinterkräksjuka. Först när jag insåg att ingen annan blivit sjuk av maten var jag också tvungen att inse det fruktansvärda i att jag inte alls är immun. Och nu är jag tillbörligt full av respekt, efter att nästan ha strukit med förra vintern. Så nu väntar jag. Jag ska försöka låta bli att kräkas på mattan bara.
När jag inte torkar kräk från golv och mattor eller duschar nerspydd terrorist ser vi på Emil. Spännande att se vem som börjar kräkas härnäst. Hade jag använt hashtags hade detta varit en typisk "kräksjukaindahouse"-hashtag. Fast jag hashtaggar inte. Nåväl, trevlig måndag på er då!
söndag 19 januari 2014
lördag 18 januari 2014
Valuta för licenspengarna
Jag blir verkligen hoppfull inför framtiden när jag sitter framför lördags-bollibompa med terroristen. Känns mycket fint att den första vidriga tecknade filmen innehåller, förutom ett gäng smågrabbar som ska rädda världen, EN enda kvinna. En lärare förstås. Kvinnor är ju ofta det. Typ lärare, mammor eller strippor.
Nåväl, nästa serie är nog mer genomtänkt, tänker jag storsint efter att ha sprutat ut lite eld genom näsborrarna. Nästa serie är Vicke Viking. Där är två av ett tiotal karaktärer kvinnor. Vickes mamma och Vickes syster. Tänk, dubbelt så många som i den vidriga serien innan! Det måste ha varit svårt att få in en lärare eller strippa i en viking-intrig, tänker jag.
Vickes mor är vän och fin, förutom när hon är en oförstående fru till Vickes pappa. Fruntimmer! Vickes syster är lite handfallen. Hon har två olika ansiktsuttryck; bekymrat oföretagsam och tindrande beundran för brodern Vicke.
Vicke Viking är, trots att han är typ åtta, full av mod och list och han slänger undan stenblock utan att sträcka en muskel. Systern och modern beundrar honom öppet och utan förbehåll. De få minuter de är med. I ärlighetens namn gör de ju inte sådär värst mycket för intrigen och tar mest upp dyrbar tv-tid. Jag ber härmed att få tacka SVT för väl investerade licenspengar. Min lill-terrorist får verkligen underbara kvinnliga förebilder i de genusvidriga program ni köper in. Tur att Pippi Långstrump råkar vara hennes största idol sedan tidigare. Vickes syster och mor är inte så mycket att hurra för. Är det 2014 i år eller har jag halkat tillbaka till 40-talet?
fredag 17 januari 2014
Nytt test
<a href="http://www.bloglovin.com/blog/11505165/?claim=9ewzagxg3cq">Följ min blogg med Bloglovin</a>
Ok, såhär stor var jag INTE i vecka 15 förra gången. Hur många är ni därinne egentligen?!
måndag 13 januari 2014
Se upp!
Bilskolan
fredag 10 januari 2014
Vaknar med den perfekta snedluggen. 1993-versionen av mig hoppar upp och ner av lycka.
Ett slags test
torsdag 9 januari 2014
Det går bra nu
Det jag framför allt gillar med "matigt mellanmål" är att det inte alls är specificerat. Det är den bästa mängdangivelsen ever! Jag har bestämt att ett matigt mellanmål är ca två knäckebröd med ost, en crisp med leverpastej (järn) och ett glas mjölk (som minskar upptaget av järnet). Jag är ganska så säker på att det eventuellt, nästan garanterat inte är det författaren till "matigt mellanmål" menade när hen skrev det, men då skulle hen verkligen ha varit lite mer specifik. Det var hen eventuellt också. Det kan ha stått något efter "matigt mellanmål", men jag kan ha slutat läsa relativt omgående precis just därefter. Så kan det vara ibland.
Detta är också en skön mellantid innan man drabbas av rövens röda khmerer (ännu en gång kudos http://blogg.mama.nu/hormonerhemorrojder/), läskiga gråtattacker utlösta av borttappade vantar eller långa korvköer på Ikea, konstiga halkepisoder på minuskiösa små vattenfläckar, med efterföljande utskällningar av den som råkat placera sagda minuskiösa vattenfläck där hennes nåd (jag) planerat att sätta fötterna. Jag har inte heller ännu inträtt i fasen där jag vaggar fram som en anka med ena handen som avlastning i korsryggen, och jag kan fortfarande sätta på mig ett par strumpbyxor utan att det känns som ett halvt arbetspass och utan att de så fort jag reser mig rullar tillbaka ner över magen likt en brutalt uppdragen rullgardin. Jag kan tvätta håret utan att behöva ta igen mig en hel förmiddag och jag kan nysa utan att kissa på mig... nej, just det, det gör jag ju fortfarande sedan förra gången.
Idag blev jag också erbjuden sittplats på jobbet efter att någon annan satt sig på den sista stolen. Det fick jag helt ärligen bemöta med ett "Tack, men jag är i vecka 13, inte vecka 30". Men ändå! Tänk vad mina kollegor kommer att göra för mig om 17 veckor! I ärlighetens namn kommer de eventuellt att göra det ändå, av pur skräck. Det är ännu ingen som glömt min förra graviditet. Jag hade blivit stött om det inte hade varit så att de har rätt. Jag var terror på två ben.
måndag 6 januari 2014
Inte den här specifika råttans år
söndag 5 januari 2014
Om man skulle vara elak...
Om man hade varit lite fyndig och rätt så elak och om man inte hade varit sådär överförtjust i bostadsrättsföreningens ordförande, så hade man kunnat ringa på hans dörr för att meddela att en av hans släktingar ligger död framför porten. Å andra sidan är det lite creepy, så det ska jag förstås inte göra. Därmed inte sagt att jag inte är fyndig, rätt så elak och tycker att ordföranden är, för att citera Pippi Långstrump, en riktig dumbulle. Bara att jag inte ska göra det. Trevlig söndag på er!
Ett trevligt område
Så kommer man ut på söndagsmorgonen på väg till lite gammal hederlig ankmatning i ösregnet (välkommen till föräldraskapet) och hittar ett LIK precis utanför porten (och givetvis väldigt nära min cykel). Nåväl, då tackar man sin lyckliga stjärna för att:
1. Lill-terroristen inte insisterade på att klappa liket.
2. Liket var just ett lik och inte levande.
Man kan också vara lite glad å alla mäklarfirmors vägnar för att det just för tillfället inte är någon som vill sälja sin lägenhet och ska ha visning idag. Just saying.
lördag 4 januari 2014
Rockstjärnor
Idag är det lördag. Nu ska jag och maken göra oss iordning för en helkväll på stan. Vi ska supa, slåss, bränna röda stugor och slå sönder hotellrum innan vi rumlar hem i gryningen för att sedan sova bort hela söndagen. Vi är så trötta bara, och har i hemlighet sneglat på klockan i en och en halv timme och undrat när den passerar gränsen mellan patetisk och trött 90-åring, och när man egentligen får gå och lägga sig i det här landet. Tänk att vi klarat oss ända till 21.40!
fredag 3 januari 2014
Stora fredags-tjohoet
Plötsligt hör man ett upphetsat: "Älskling, älskling, kom och kolla!" från maken som befinner sig på toaletten. Ärligt talat kanske lite mer orolig och avvaktande än exalterad släpade jag mig till toaletten efter ytterligare en uppmaning att "komma fort". Är det såhär vi har det nu? För nio år sedan vågade vi inte fisa i närheten av varandra; nu visar vi varandra resultatet av våra toalettbesök. Döm om min förvåning när det visar sig att lill-terroristen är där och har premiärkissat på pottan.
Årets överreaktion går härmed till lill-terroristens mor och far. Det hoppades upp och ner, det kramades och applåderades, en lycklig tår föll nästan från moderns ena öga och jag är ganska fucking säker på att om vi av outgrundlig anledning haft champagne därinne så hade vi öppnat den för att lycksaligt skåla för dotterns stora steg in i vuxenlivet. Lill-terroristen själv såg relativt oberörd ut och fattade nog inte riktigt vad allt tjoande och tjimmande var bra för, men klappade oss lite stöttande på ryggen. Nu är jag alldeles trött efter den stora känslostormen och måste ta igen mig i soffan. Snacka fredagsaction.
torsdag 2 januari 2014
Det nya året
Som ni förstår är det dags igen. Dags för kollegorna att ducka hormonella utspel, dags för maken att göra detsamma. Dags för rövens röda khmerer (kudos Hormoner&hemorrojder), karpaltunnelsyndrom, nio ofrivilligt vita månader och livsmedel utan listeria (det är alla de goda grejerna, för er som behöver fräscha upp listeria-kunskaperna). Dags att klämma ut en terrorist till helt enkelt. Eller, enkelt och enkelt? Jag har ett minne av att jag efter förra gången svor dyrt och heligt att jag minsann aldrig tänkte göra om det där. Att nästa terrorist skulle adopteras från ett fjärran land. Det har jag visst förträngt, så nu är det dags igen. Se fram emot (eller bäva för, take your pick) ett tillskott till Smugglosmurf-familjen till sommaren. Och en sak till: Ser ni mig gråta under kommande halvår, spring! Jag grät hela tiden under förra graviditeten och det var aldrig något viktigt. Fråga vem som helst. Hur som helst, välkomna till min nya blogg!