Jag måste säga att detta är en rätt skön fas av graviditeten. Jag får förvisso inte äta listeriafylld mat, dricka vin eller äta brie (varför blir man förresten så ohållbart sugen på Brie så fort man kissar positivt på den där stickan? Det är ett mycket stort mysterium). Däremot är tiden över där man ska hålla graviditeten hemlig för att embryot väger typ ett nanogram och knappt skulle synas på en vit duk utan mikroskop. Jag behöver inte heller längre vara kluven mellan alternativen gå och lägga sig på golvet och sova en liten stund eller att ställa mig framför ett öppet fönster för att få i mig tillräckligt mycket frisk luft för att inte kräkas. Det är mycket trevligt. Vad som också är mycket trevligt är att man från och med vecka 13 får, utöver sin vanliga normala matkonsumtion, lägga till ett extra "matigt mellanmål" per dag. Första tolv veckorna får man lägga till en frukt. En frukt, liksom, vad är det?
Det jag framför allt gillar med "matigt mellanmål" är att det inte alls är specificerat. Det är den bästa mängdangivelsen ever! Jag har bestämt att ett matigt mellanmål är ca två knäckebröd med ost, en crisp med leverpastej (järn) och ett glas mjölk (som minskar upptaget av järnet). Jag är ganska så säker på att det eventuellt, nästan garanterat inte är det författaren till "matigt mellanmål" menade när hen skrev det, men då skulle hen verkligen ha varit lite mer specifik. Det var hen eventuellt också. Det kan ha stått något efter "matigt mellanmål", men jag kan ha slutat läsa relativt omgående precis just därefter. Så kan det vara ibland.
Detta är också en skön mellantid innan man drabbas av rövens röda khmerer (ännu en gång kudos http://blogg.mama.nu/hormonerhemorrojder/), läskiga gråtattacker utlösta av borttappade vantar eller långa korvköer på Ikea, konstiga halkepisoder på minuskiösa små vattenfläckar, med efterföljande utskällningar av den som råkat placera sagda minuskiösa vattenfläck där hennes nåd (jag) planerat att sätta fötterna. Jag har inte heller ännu inträtt i fasen där jag vaggar fram som en anka med ena handen som avlastning i korsryggen, och jag kan fortfarande sätta på mig ett par strumpbyxor utan att det känns som ett halvt arbetspass och utan att de så fort jag reser mig rullar tillbaka ner över magen likt en brutalt uppdragen rullgardin. Jag kan tvätta håret utan att behöva ta igen mig en hel förmiddag och jag kan nysa utan att kissa på mig... nej, just det, det gör jag ju fortfarande sedan förra gången.
Idag blev jag också erbjuden sittplats på jobbet efter att någon annan satt sig på den sista stolen. Det fick jag helt ärligen bemöta med ett "Tack, men jag är i vecka 13, inte vecka 30". Men ändå! Tänk vad mina kollegor kommer att göra för mig om 17 veckor! I ärlighetens namn kommer de eventuellt att göra det ändå, av pur skräck. Det är ännu ingen som glömt min förra graviditet. Jag hade blivit stött om det inte hade varit så att de har rätt. Jag var terror på två ben.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar