Tiden är inne

Ytor som på ett eller annat sätt träffats av kaskadspya idag:
Mattan i vardagsrummet, parkettgolv, klinkergolv,  mina fötter, tre ombyten kläder gånger två, mitt öga, soffan samt soffbordet.
    Nu hänger en semitvättad, plaskblöt matta i torkrummet i källaren och luktar fortsatt väldigt mycket spya, trots makens värdiga tvättinsats. Terroristen har däckat i soffan och jag väntar. Väntar på mina egenproducerade kaskadspyor. För om man jobbar inom sjukvården så vet man att en enda av de där kräkdropparna som yr och stänker upp i ens öga inehåller typ en kvadriljon viruspartiklar och det krävs typ två för att bli smittad. Ungefär.
    Vissa år, typ mina första 32 år, levde jag i en illusion av att jag var immun. Så stark var den tron att jag förra året förargade maken grovt genom att beskylla hans mat när jag för första gången drabbades av en hederlig vinterkräksjuka. Först när jag insåg att ingen annan blivit sjuk av maten var jag också tvungen att inse det fruktansvärda i att jag inte alls är immun. Och nu är jag tillbörligt full av respekt, efter att nästan ha strukit med förra vintern. Så nu väntar jag. Jag ska försöka låta bli att kräkas på mattan bara.