Efter att hela helgen ha ätit efter devisen "vilken mat kommer att kännas minst hemsk att kräkas upp" utan att faktiskt ha börjat kräkas bestämde vi oss idag för att våga oss ända bort till andra sidan stan (eller iallafall 3.3 km bort enligt min Run Keeper): Folkets Park. Allting var fina fisken, ända tills vi väntade ungefär en nanosekund för länge med att hitta ett lunchställe.
Tio sekunder efter att vi satt oss på uteserveringen vid Bergsgatan trillade Isabelle av sin stol och skrapade upp ett millimeter-stort sår på vänster lillfinger. Såret i kombination med ett farligt lågt blodsocker föranledde hysteriska vrål av smärta, vilket sammanföll med mitt konstaterande att vi inte kunde sitta på en uteservering som låg precis vid Bergsgatan, varför vi valde att sätta oss inomhus istället. Bland folk som troligtvis närde en önskan om att äta lunch i lugn och ro.
Med Isabelles hysteriska vrål av smärta i bakgrunden (maken gjorde en väsande jämförelse med amputationssmärta) lyckades vi på något vis beställa lunch, typ "Ge oss vad som helst bara det går fort!".
Mikrofisen var dock på strålande humör. Trodde nog att hysteriska vrålen var del av någon slags storasyster-show. Hon åt till och med mat. Efter en halv burk följde den glasartade bajsblicken, men den andra halvan av burken slank ner finfint. Fram till den där potatisbiten som hamnade på tvären. Ackompanjerad av sin storasysters hulkande hysteri kräkte mikrofisen således upp minst en halv burk Örtagårdsgryta, varav hälften i den kupade hand jag så gentilt erbjöd henne att kräkas i (varför, varför, varför gör man så?). Övrig Örtagårdsgryta hamnade typ överallt. På bordet, på min plånbok, på golvet, på haklappen, på strumporna och på bordet. Tur att hon fick kräkas i min hand också, då det ju minskade spridningen drastiskt.
Sanering följde. Och därefter ett visst lugn. Isabelle gick till och med med på att höja sitt blodsocker medelst lunch. Och så kom jag ihåg det. Den glasartade bajsblicken tio minuter tidigare. Blöjbyte. Borde vara lugnt. Diarréerna hade ju slutat. Och alla restauranger har ju skötbord. På fråga ett svarar vi nej och på fråga två svarar vi nej. Så på ett golv på en toalett på en restaurang på Möllan bytte jag diarréblöjan Allan på mikrofisen. Hon gallskrek. Jag svettades. Hon hade bajs ÖVERALLT. Ja. Caps Lock. Överallt. Grönbrunt lösbajs på golvet, på ryggen, på bodyn, i håret, på mig och varhelst ni själva kan föreställa er att grönbrunt bajs kan hamna. Efter att åtminstone ha lyckats sanera mikrofisen någorlunda öppnade jag toalettdörren för att lämna över henne till maken för att kunna städa upp efter mig i lugn och ro. Då är det förstås kö till toaletten. Förstås. Jag gjorde det enda rätta och skrek "Nej!" till första människan i kön. "Nej! Jag är inte klar. Det är bajs ÖVERALLT!". Caps Lock. "Jag ska bara städa lite.".
Och så undrar folk varför småbarnsfamiljer bara hänger på Ikea och på köpcentrum.
P. S. Förlåt, Möllan. Det var inte meningen att ge er kräksjuka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar