Vid veckans storhandling på Willys ser jag plötsligt till min stora fasa en geting som sitter på kanten till det babyskydd blöjterroristen sitter i. I halv panik säger jag till maken och viftar därefter mot getingen, som om den varit normal och spänstig då flugit iväg, men den femtonde september är getingar inte normala och spänstiga utan jävligt dryga och fumliga. Ergo trillar getingen rätt ner på blöjterroristen. Eller rättare sagt, ner i nacklinningen på hennes body. Innan vi i halv panik lyckas slita upp henne ur babyskyddet för att få bort helvetets utsände i insektsforn har det satans avträdet förstås redan stuckit henne. Precis vid halsen.
Orden "anafylaktisk chock" blinkar i neon framför ögonen och efter att planlöst ha sprungit fram och tillbaka mellan potatislådan och tomatdisken på Willys fruktavdelning med en gallskrikande blöjterrorist och makens mindre betryggande plats 14 i telefonkön på 1177, bestämmer vi oss för att vi vill ha väldigt nära till adrenalin och lyckas komma ihåg en vägbeskrivning till närmsta vårdcentral. Där trillar vi in med buller och bång. En hysterisk mor, en sammanbiten far och en jollrande bebis. Tar en nummerlapp till sjuksköterske-bedömning och kommer rätt in till en kompis gamla kursare.
Hon är glad och trevlig och försäkrar oss om att vår jollrande dotter inte befinner sig i något förstadium till anafylaktisk chock, baddar med alsolsprit, hör hur förlossningen varit, och innan vi vet ordet av är allt bra igen. Eller fortfarande kanske man ska säga.
Summa summarum: Alla mina sjuksköterskekunskaper ryker tydligtvis åt pipsvängen när någon jag älskar råkar ut för någonting. När maken skar av en bra bit finger för ett antal år sedan var det jag som låg med benen i högläge efter att ha misslyckats med att hitta ett telefonnummer till en jourcrntral, och nu detta.
"Ser hon inte lite svullen ut runt halsen?". Nähä, det var visst bara den underbart söta dubbelhakan hon alltid haft. Bra. Tryggt!
♡
SvaraRadera