Tvåbarnschocken

Den senaste tiden har vi spekulerat lite i hur det är med förstabarns-chocken kontra tvåbarnschocken. Inför den äldre terroristen tänkte vi att en bebis inte tar så mycket plats, äter mat direkt från brösten och sover mycket. Det visade sig när hon kom ut att hon förvisso inte tog särskilt mycket plats, men det där med att äta direkt från brösten var lite mer av en konst än vad någon förklarat i förväg, och det där med att bebisar sover mycket... Ja, ni vet. Vissa bebisar gör det, och andra bebisar not so much. Den äldre terroristen, not so much, och nästan uteslutande bara om underlaget rörde sig hela tiden.

Inför blöjterroristen räknade vi med kaos, amningsbesvär, sömnlöshet och skilsmässobråk. Vi köpte hem allt: nappflaskor, ersättning, nappar. Jag plöjde amningslitteratur jag rotat fram ur de mörkaste skrymslen på biblioteket och hade innan förlossningen kunnat skriva en tenta på amningsläge, utrdrivningsreflexer och prolaktinhormoner.
    Så kom hon då. Till slut. Lite sådär försenad som bara en äkta diva kan vara. Och det var jobbigt. Jag var trött, och den där förbannade råmjölken räckte inte riktigt till. Bröstvårtorna misshandlades under tre evighetslånga nätter där blöjterroristen trodde att hon befann sig på någon slags allt du kan äta-buffé på en Finlandsbåt och hon tvekade inte att uttrycka sitt missnöje med utbudet. Så då tog vi till slut fram ersättningen, en natt då amningen pågått in absurdum och jag var redo att ta ett skutt från balkongen. Sedan skulle jag sova och maken ta vid, men då var jag så trött att jag inte kunde somna. Jag låg med knarköppna ögon och lyssnade på sommarpratare i mina hörlurar och tänkte "jagmåstesovajagmåstesovajagmåstesova" och somnade inte ett dugg. Ska det vara såhär, kvad jag i mitt inre. Jag orkar inte, gnällde jag för mig själv.

De första dagarna var helt enkelt rätt sugiga. Men hon sov på dagarna, den lilla senfärdiga divan som kommit ut långt om länge. Och plötsligt kom mjölken som det stod om i mina amningsböcker, och till slut somnar man ju faktiskt, för en dag vinner tröttheten över postpartum-adrenalinruschen som verkar hålla i sig några dagar. När man fått sova åtminstone tre timmar försvinner de uppspärrade knarkögonen och livets stora hopplöshet lättar. Finlandsbåtsbufféerna på nätterna byttes ut mot rajraj i karaokebaren mellan 16 och 23 istället, och nätterna blev plötsligt uthärdliga igen.

Där är vi nu. Inte alls så chockade som första gången, utan snarare försiktigt positiva. Jag ska inte ljuga. Ett par "jag är minsann tröttare än du"-gräl samt ett antal mellan tänderna framvästa sentenser har förekommit under de kvällsliga Professor Balthazar-vandringarna genom lägenheten med en missnöjd blöjterrorist vaggande i famnen. Men vi är ändå lite coolare den här gången. Det är vad det är, och när man har en treåring hemma som var sju veckor gammal för typ en kvart sedan så vet man att det går över ganska snabbt. Tack och lov, för jag har en muskel på höger sida av ryggen som snart packar sitt bord och lämnar in avskedsansökan efter alla övertidstimmar av bebisvaggande.

För övrigt står jag fortfarande fast vid att bebisar är individer. Vissa är nöjda och lättskötta, sover mycket och äter som lemurer, och då är det vansinnigt lätt att klappa sig själv på ryggen och hävda att allt har med ens egen coola föräldraskap att göra. Så pekar de finger åt alla av trötthet hålögda föräldrar som har bebisar som bara somnar om man kör vagnen över tröskeln  i 75 minuter för att därefter sova exakt tio minuter innan de vaknar igen, och hävdar att det har med inställning att göra. Vi har fått en bebis av varje sort, något som jag också önskar att de där coola föräldrarna som med sin positiva energi får sina bebisar att sova 20 timmar per dygn och käkar mjölk så det sprutar ur öronen på dem.
    Sist men inte minst, om ni vill se en "fortsättning följer" med trebarnschocken kontra tvåbarnschocken så får ni leta upp en annan blogg, för här pressas det inte ut fler bebisar. Jag har nedräkning till nätter fulla av ostörd sömn, åtminstone tills det är dags för terroristerna att skaffa egna små terrorister.