Banshee-dottern

Jag är lite trött. Inte bara har blöjterroristen de senaste två dagarna bestämt sig för att radikalt dra ner på sin sömn och samtidigt radikalt öka sina missnöjesyttringar, utan terroristen den äldre har till slut börjat inse att hon faktiskt kommer att få dela all framtida uppmärksamhet med den nytillkomna skrynkelskrikaren. Hon är ett under av kärlek och omhändertagande gentemot blöjterroristen, medan de övriga familjemedlemmarna (jag och maken alltså) ständigt får veta vad som görs fel, gärna medelst högljudda skrik och sprutande Lille Skutt-tårar.
    Mellan klockan 15 och 18 igår avlöste utbrotten varandra ungefär lika tätt som blixtarna under det mastodont-oväder som drabbade Malmö någon vecka efter att blöjterroristen fötts. Tänk Helena Bergström möter Banshee, så kan ni ungefär leva er in i upplevelsen.
    Tacksamt nog hade jag, tack vare att maken kommit hem på lunchen för att till slut lyckas få en övertrött blöjterrorist att sluta ögonen, faktiskt för en gångs skull vilat middag och var nog ganska mycket mer pedagogisk än vad jag annars hade klarat av att vara. Med hjälp av uppskuren frukt, en filt över sex stolar och ett gäng kuddar kom vi över den värsta sorgen över det uteblivna lekplatsbesöket. Den pedagogiska modern skrek inte "Det är väl för fan inte mitt fel att det börjar ösregna precis på vägen till lekplatsen" utan "Oj, det regnar. Då kanske vi kan gå hem istället och bygga en koja och ha picknick i".
    När vi kom hem väste inte den pedagogiska modern "Sluta skrik som en Banshee så att du inte väcker din lillasyster" utan "Oj, nu vaknade visst Josephine. Då får hon vara med på vår picknick i kojan".
    Sedan var Josephine vaken. Ganska länge. Fast inte lika länge som kvällen före det, då hon var uppe och rejvade till midnatt. Jag börjar tro att min famn är ungefär lika bekväm som min livmoder måste vara (givet att bägge kidsen tog mycket god tid på sig att komma ut alltså. Inget annat.)
    Tillåt mig således, än en gång, hylla och kräva omedelbara subventionerade ensamsemestrar årligen för alla de ensamstående föräldrar som lyckas uppfostra kiddileros till vettiga och normala vuxna människor. Själv klarar jag ungefär bara de där timmarna på morgonen när maken gått till jobbet och den där timmen innan han kommer hem igen på eftermiddagen.