En mörk dag

På förskolan har terroristen en kompis som heter Josef, fast terroristen kallar honom för Jofes (av oklar anledning).     Josef är som kiddileros är mest. Han gillar att snacka i 300 knyck och vill gärna att man ska kolla in hans glasögon om man har en minut över. När jag hämtar min terrorist på eftermiddagarna är det alltid Josef som ropar till henne att jag har kommit, och gärna pekar han ut för mig var hon är också, vilket är tacksamt speciellt då hon gömt sig i någon av gårdens buskar. Han är en glad liten skit som gillar att krama min terrorist när hon tillåter det. Som sagt, han är som kiddileros är mest.

    I förra veckan sa terroristen något för mig helt otydbart, vilket visade sig vara ordet banan på arabiska. Mäkta imponerad frågar jag henne  var hon lärt sig arabiska, och det visar sig då att det är Josef som lärt henne att säga banan. Förstår ni hur häftigt det är att min treochetthalvtåring kan säga saker på ett språk som jag inte kan? Så häftigt att kiddilerosen kan lära sig av varandra redan när de är så små, och att de växer upp sida vid sida utan att det ligger något konstigt eller onaturligt i det. För det är ju inget konstigt eller onaturligt. Tycker jag. Tyvärr finns det allt fler i vårt samhälle som inte tycker att vi alla är lika mycket värda. Skrämmande många. Så när jag imorse lämnade terroristen på förskolan och stötte ihop med Josefs pappa hade jag svårt att se honom i ögonen. Jag skäms över att 10 procent i vårt kvarter har röstat på SD, och jag vill inte att någon ska missta mig för en av dem. 

    Det är en mörk dag idag, och det verkar inte ljusna inom en överskådlig framtid, men min dotter kan säga banan på arabiska, och just nu är det nog för att det ska finnas lite hopp för mänskligheten trots allt.