Ebola

Det har varit höst i typ tio minuter, och genast förvandlas vi till familjen snor. Någon muterad viruspartikel, gissningsvis från förskolan, har via den äldre terroristen letat sig in och tagit över hemmet. Förutom maken då, hävdas det, men jag hör nog hur han nyser när han tror att ingen hör. 

    Det värsta är att blöjterroristen fått sin första sjuka, typ sex månader innan jag hade tänkt mig, men tydligen är det vanvettigt svårt att få en förkyld treåring att låta bli att tungkyssa sin lillasyster, och bara i den allra bästa av världar blir man inte smittad efter ett tiotal försök till grov upphångling. Och jag antar att det bara är att stålsätta sig. Blir hon lik sin storasyster på något vis kommer hon att ägna sig åt avancerad samvaro med de andra spädisarna på den veckliga religiösa sångstunden, och därefter ofelaktigt dra hem både det ena och det andra viruset. Herre, giv oss styrka! (Ja, det är väl bäst att börja öva på det religiösa lingot redan nu, tänker jag, så att man inte gör bort sig på sångstunderna.)