Man är ju ingen rookie precis. Been here, done this liksom. Mattor är ihoprullade och inlagda i garderoben, soffan täckt med tvättvänliga material. Minsta hostning från terroristen föranleder en blixtaktion från endera förälder: Lyft upp pallevante och placera på kräkvänlig yta med minst en meters radie till närmsta textilieklätt föremål. Håll sedan sagda pallevante i handen och yttra lugnande fraser under kaskadkräkningsmomentet och undvik i görligaste mål stänk på egen person.
Såhär långt har vi övat i svärföräldrarnas vardagsrum, svärföräldrarnas tv-rum, svärföräldrarnas kök, i bilen på väg hem (där med annan beredskap i form av våtservetter och papperspåse), vårt eget kök/hall (inklusive tröskel), vår egen säng samt vårt eget vardagsrum. Vi har en skarp indelning vad gäller arbetsuppgifter och samarbetar fint. Jag kör akutberedskap med lyft till säkert område, handhållning och lugnande ord samt eftersanering av pallevantens person och kläder, medan maken med imponerande hastighet sanerar ytor med klorin. Lägenheten doftar... annorlunda. Såhär långt är vi uppe i sju kaskadspyor och två relativt otrevliga blöjor med innehåll jag inte tänker gå in närmre på. Mellan spyorna ser vi på Astrid Lindgren-filmer och drömmer om en tid långt bort från den helvetesmånad de kallar februari.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar