
Heter det en natt utan smurf eller en smurf utan sömn? En blogg om livet som småbarnssmurf.
torsdag 20 november 2014
Tandhygienisten ba': "De är lite dyra, men man kan använda samma flera dagar i rad." Nä, dumma tandhygienist! Antingen är de jävligt klena och man får använda typ två per gång, eller så är jag övernaturligt stark. Gaah! Ska samla alla i en hög och skicka till henne i ett kuvert! Antingen det, eller så behöver jag en god natts sömn. Troligen det senare alternativet faktiskt. Men ändå, jävla tandhygienist!

onsdag 5 november 2014
Efter att ha nattats som vanligt klockan 19.30 vaknade den här damen klarvaken klockan 20.30. En mycket kort nattvila. Nu får hon hänga med oss i soffan istället.

Bröstmjölksskyddet satt visst lite snett...

Utvärdering av gårdagen
Som sagt, resan avlöpte smärtfritt, bortsett från att jag visade min högra bröstvårta för en dansk cyklist och då vi skulle äta lunch insisterade på att "fiskefilet" hette "fiskesteg", vilket gjorde hela lunchbeställningen till en surrealistisk och förvirrande stund. Fiskefilet är fiskefilet och fleskesteg är fleskesteg, och tydligtvis finns det inget svängrum rent språkligt gällande just det. Nåväl, tack och lov är det bara jag som står för pinsamheter och förvirring i vår intima mammagrupp (måste sluta kalla den det). De andra mammorna är väldigt opinsamma och världsvana, tack och lov.
Idag regnar det och jag försöker peppa upp mig själv inför att åka till telefonbutik och skaffa ny telefon. Min gamla håller helt på att ge upp, vilket smärtar mig djupt. Jag förstår mig liksom inte på folk som tältar utanför butiken när det kommer en ny modell av en telefon. Jag har en telefon, och den hade jag gärna haft i tio år om den inte hade kapsejsat.
tisdag 4 november 2014
Vin och massa cigaretter
söndag 2 november 2014
Sjuk. Vilken överraskning!
lördag 1 november 2014
Träsket
fredag 31 oktober 2014
Mora Träsk-anamnes
torsdag 30 oktober 2014
Jag, blöjterroristen och de två bina åker buss.

onsdag 29 oktober 2014
Sveriges dummaste mamma
måndag 27 oktober 2014
Bara för att understryka tidigare poäng
När jag ikväll läser på Sydsvenskans hemsida ser jag att den nattklubbsbåt som ligger max fem kilometer härifrån har drabbats av en explosion vid halvtvåtiden natten till idag. Smällen hördes tydligtvis över större delen av Malmös innerstad. Om jag vaknade? Nix. Inte så mycket som en chans. Jag vaknar alltså varken av explosioner eller när det kommer in folk och lägger sig tätt intill mig och sparkar på min man. Eller alltså, folk och folk, men ni fattar.
Summa summarum verkar det som att min nattliga hörsel i mitt ack så oändliga trötta tillstånd endast är inriktad på att höra den lilla blöjterroristens försynta hungersmackanden. Eller alltså, jag hoppas det i alla fall. Odds är att jag gör det med tanke på att jag ammat 00, 02.30, 05.00 och 06.00 natten till idag. Jaja. Nu vet ni att det är synd om mig. Igen. Eller alltså, synd och synd. Kanske inte om man jämför med kvinnor som föder barn på landsvägar med IS i hasorna eller folk som plågas till döds i Ebola. Men ändå kanske lite synd. Trött är jag i alla fall.
Trött!
Just nu vill jag mest åka till Köpenhamn och dricka massa vin och röka massa cigaretter för att sedan sova fyra veckor i sträck på ett hotell med svala lakan tillverkade av egyptisk siden. Istället ska jag nu slänga fram brösten för umptielfte gången och sedan gå till Skogslekplatsen. Dock utan brösten i vädret. Det räknas eventuellt som förargelseväckande beteende.
lördag 25 oktober 2014
"Där var mössan!" Rafflande MMS mellan småbarnsföräldrar en lördagskväll.

fredag 24 oktober 2014
Minnen av patetisk idoldyrkan
Sedan är det det där med kändisar. Bor man inte i Stockholm så träffar man liksom inte på sådär hemskt mycket känt folk. Det är han den där från Solstollarna som hänger på Swing Inn och raggar på småtjejer och Björn Ranelid som felparkerar sin Jaguar på gamla väster, men sen ser man inte så många fler. Därför är jag inte så smidig när jag väl får syn på lite större big shots.
Min första kändis var stackars Kristina Lugn. Vid ett övergångsställe på Stureplan står hon och väntar på grön gubbe. Jag blir alldeles till mig i trasorna och i stort sett skriker: "MEN TITTA!! Där står ju KRISTINA LUGN!! Kristina Lugn tittar upp förstås. Jag antar att man gör det om någon skriker ens namn två meter bakom en. Själv gjorde jag som jag alltid gör i en pressad situation. Duckade bakom närmsta främling.
Nästa gång jag träffade Kristina stod hon och köpte bröd på Söder. Då var jag betydligt coolare och sade till mitt sällskap i normal samtalston: "Där står Kristina Lugn och köper bröd". Men jag brukar ju träffa Kristina nu, så jag har taggat ner lite.
Det var när jag såg Amanda Jenssen för första gången som jag insåg att jag var tvungen att åtminstone försöka bete mig lite coolt. Jag tror det var två år efter att hon varit med i Idol. Jag hade varit på konferens i Stockholm med kollegor om vilka jag enbart visste att de visade ett nästan osunt stort intresse för det konferensen handlade om. På fredagseftermiddagen stod vi på Bromma och väntade på vårt flyg hem. Då steg hon in i vänthallen. Amanda Jenssen. En parentes i det hela är att även om jag visst tycker att Kristina Lugn är ganska cool och så, så skullle jag nog inte kalla mig för ett fan precis. Och då betedde jag mig ändå som en riktig lantis när jag fick syn på henne. Bara en parentes.
När jag fick syn på Amanda Jenssen höll jag faktiskt, bokstavligt talat, på att kissa på mig. Så exalterad blev jag. Jag ska just skrika: "Men herregud!!! Där är ju AMANDA JENSSEN!!" när jag inser att det är läge att sansa sig något. Jag tittar mig vilt omkring efter någon att dela detta underbara med. Till höger står kollegor som visat nästan osunt stort intresse för konferensämnet. Till vänster står kollegor som visat nästan osunt intresse för konferensämnet. Jag försöker sansa mig i tio sekunder. Kan inte. Rycker valfri kollega i ärmen och teaterviskar: "Titta! Där är (exalterad tonuppgång á la hysterisk fjortis) Amanda Jenssen!" Kollegan tittar, noterar Amanda, och säger något väldigt neutralt. Jag inser att jag inte precis har någon vän i viken där. Jag minns inte riktigt vad som händer härnäst, men jag vill nog minnas att jag hann skicka iväg ett halvhysteriskt sms till maken med information om att jag och Amanda ska FLYGA MED SAMMA FLYG TILL MALMÖ!!!! IIIIIHH!
Sedan var det dags att gå på planet. På vägen får man en kvällstidning. På framsidan är ett foto på Amanda Jenssen. Jag går på planet först. Sätter mig tillrätta vid gången med min tidning. Därefter kommer Amanda gående förbi. Jag håller återigen på att kissa på mig när det onämnbara händer. Amanda TILLTALAR MIG. Hon ser sitt foto på kvällstidningens framsida och säger: "Titta, där är ju jag. Vad står det om mig?"
Ni förstår förstås att jag nu håller på att upplösas i mina beståndsdelar. Min 29-åriga kropp håller på att implodera efter att denna 21-åriga kändis sedan två år tillbaka ställt en enkel fråga till mig. Jag börjar svettas. Minns fiaskot med Kristina Lugn. Vill vara cool och sansad så att Amanda ska vilja träffa mig igen och dela en flaska vin och ett paket cigaretter. Jag blir röd i ansiktet och stammar fram ett väldigt litet, väldigt fjortisaktigt och väldigt, väldigt skånskt: "Jag vet inte. Jag har inte hunnit läsa än".
Jag dör en smula. Amanda går och sätter sig med sitt manliga sällskap snett bakom mig så att jag fortfarande kan se dem. Jag känner mig lika töntig som Steve Urkel och nästan lika ful. Jag fortsätter svettas och lider av posttraumatisk stress efter att ha haft ett faktiskt samtal med Amanda Jenssen. Jag måste rätta till situationen. Jag resonerar som så att det måste gå att rätta till situationen och att vi kanske kan ses samma kväll och dela den där vinflaskan. Så jag läser artikeln om henne inne i tidningen. Sedan vänder jag mig om mot dem och säger: "Det handlar om hur det har gått för dig efter Idol." Det är bara det att det är så mycket sorl och ljud på planet och jag pratar fortfarande sådär tyst, försynt och väldigt, väldigt skånskt, så Amanda HÖR INTE MIG. Utan vänder sig till killen hon reser med och säger: "Vad sa hon?", varpå han återger min mening för henne. Ännu en gång dör jag en smula. Det var ju inte så här det skulle gå till. Under över alla under så vänder hon sig mot mig igen och frågar: "Jaha, hur har det gått för mig då?"
Återigen blir jag knallröd i ansiktet och svettas verkligen överallt. Jag förstår att den här diskussionen aldrig någonsin kommer att leda till några delade vinflaskor, för jag beter mig som en Samhall-anställd och tänker uppenbarligen inte sluta med det förrän Amanda försvunnit utom synhåll. Röd, svettig, stammande, försynt och väldigt, väldigt skånskt svarar jag:"Bra".
Jag svarar "bra". Vad hon säger därefter är höljt i glömska. Hela flygturen därefter är ett enda blurr för mig. Jag har pratat med Amanda Jenssen på planet och hon tänker säkert använda mig i sitt mellansnack under kvällens konsert och berätta hur hon tycker att förståndshandikappade borde sitta längst bak när de flyger så att hon slipper vara artig mot de stackars idioterna.
Jag har iallafall lärt mig nu. Jag ska aldrig mer prata med en kändis. Jag klarar nämligen inte av det. Kanske att jag kan hälsa neutralt på Solstollen nästa gång jag ser honom. Men bara kanske.
onsdag 22 oktober 2014
Pedagogen på förskolan visar att Isabelle nästan skrivit sitt namn på datorn. Jag möts av en förvirrad och skeptisk blick då jag utbrister: "Det blir nog ett Nobelpris ändå!" #tigaärguld

måndag 20 oktober 2014
Ikeas dödsfälla
Ikea är också bra såtillvida att vi (maken) slipper laga mat när vi åker dit. Köttbullar och potatismos Kamprad-style är på terroristens topp fem-lista över favoriträtter, och vilka är vi att förneka vår förstfödda denna lycka? Ikea är alltså, patetiskt nog, en finfin plats för familjeutflykter.
Idag hade vi också lovat terroristen att få besöka leklandet; platsen jag dregglande sneglat på under de år då lillfisen prompt insisterat på att provsitta varenda soffa och peta på varenda mattfrans i hela varuhuset. Under flera veckor har vi förklarat att inne på leklandet är man utan sina föräldrar, något hon tagit osedvanligt lätt på. Eftersom det idag var väntetid för att få komma in gavs vi möjlighet att kolla in läget (spionera) utifrån. Till min stora fasa verkade leklandet endast vara befolkat med en enda vuxen människa, som dessutom hälften av tiden stod i incheckningsdisken. Det fanns också ett bollhav och ett antal muskulösa huliganer med dopingbeteende (pojkar i åttaårsåldern).
När det var vår tur att checka in terroristen hade jag en klump i magen, och maken körde naken glödlampa i taket-förhör med den enda vuxna som befolkade leklandet. Efter att ha blivit informerade om att ja, hon var den enda vuxna där, och ja, när ett barn behövde hjälp på toaletten så var alla andra barn obevakade bland bollhav och övrig potentiellt livsfarlig inredning samt naket utsatta för alla de våldsamma huliganerna, så var det dags att vinka adjö till terroristen. För det är ju så att har man lovat en treåring något så ska det rätt mycket till för att man ska ta tillbaka det.
Efter femton miljarder "Är du verkligen säker på det här?" till terroristen, samtliga besvarade med jakande svar, försvann hon så in i dödsrik... förlåt, leklandet utan att så mycket som vinka adjö till sina kallsvettiga föräldrar.
Så jag, som skulle njuta av min första barnfria (blöjterroristen aside) helrunda på Ikea snarare halvsprang runt tillsammans med maken. Maken var "ganska säker" på att barn inte kan drunkna i bollhav och vi var båda helt överens om att vi aldrig hört talas om att något barn skulle ha dött på något av Ikeas lekland.
Efter halva varvet finns det möjlighet att titta in i leklandet från ett annat håll, och först efter att ha tjuvkikat på vår egen dotter (skammen. Skammen, I tell you!) kunde vi slappna av. Hon hade inte drunknat i något bollhav och huliganerna hade inte bankat skiten ur henne. Däremot var hon glad och hade hittat en kompis. Först då kunde vi sakta ner lite på takten och lyckades till och med hitta det vi skulle innan vi äntligen fick hämta vår livs levande dotter.
Dagens lärdom är alltså att vi är sådana föräldrar som nervösa och handsvettiga kommer att följa med terroristerna vart de än ska, även i vuxen ålder. Antingen det, eller så rullar vi in dem i madrasser och utrustar dem med vapen i självförsvarssyfte. Eller terapi. Kanske ska vi gå i terapi.
fredag 17 oktober 2014
Mammaträff nummer 2
Idag var det iallafall dags för mammaträff nummer två. Jag gick dit relativt förvissad om att lagen om alltings jävlighet skulle slå in och få mig att missa alla smaskiga detaljer om knipövningar som stod på dagens agenda, men idag var hon faktiskt en riktig mönsterbebis. Hon till och med låg i sin vagn och jollrade. Något rätt måste jag ha gjort, för nu vet jag allt om hur jag ska gå tillväga för att saker som ska vara inuti mig ska stanna därinne. Gud förbjude att saker och ting trillar ut.
Efter det har jag tillbringat större delen av dagen med att få den lilla kräk-madamen att somna. Man skulle kunna tro att den arla morgontimmens byte av pyjamas relaterat till kräk som ledde till total klarvakenhet från klockan 05.30 och framåt skulle resultera i en lättsövd bebis, men så har då inte varit fallet. Först efter att ha tråkat ut henne med fyra avsnitt Modern Family (gud välsigne de ryska klassikerna) somnade blöjterroristen i sin vagninsats i soffan. Själv dricker jag ugandiskt kaffe och drömmer om en dag utan stadigt regnande så att vi eventuellt kan göra något annat än se på Netflix.
Jag har köpt en mössa! Igår fick jag höra på förskolan att jag såg "ungdomlig" ut. Passar utmärkt till det ungdomsfilm-bonanza jag kört på Netflix den här veckan.

torsdag 16 oktober 2014
Ryska klassiker
Smålandsturen blev för övrigt lite av en flopp. Det visar sig att kasta stenar i vattnet inte är en tillräcklig aktivitet för att fylla 24 x 7 timmar på landet, något terroristens föräldrar borde kunnat förstå själva. Först när terroristernas farföräldrar kom på torsdagen lättade treåringens dystra sinnesstämning. Till och med blöjterroristen protesterade högljutt genom att sova sämre och äta hela nätterna fram tills farföräldrarna gjorde entré. Alltså, i framtiden inga storartade "kasta sten i vattnet"-resor till landet mitt under den regnigaste hösten. Nästa gång blir det all inclusive med Bamse-klubben i Alanya. Givetvis inte. Skicka mig till psyk-akuten när jag bokar en sån resa (troligtvis sommaren 2016).
torsdag 9 oktober 2014
Inte alltid lätt att vara tre och ett halvt. Utbrotten duggar tätt nuförtiden.

tisdag 7 oktober 2014
På landet-selfie med kiddilerosen

I skogen
måndag 6 oktober 2014
Kanske världens tunnaste tidning.

En liten resa
onsdag 1 oktober 2014
fredag 26 september 2014
Grannarna
Det gick sådär
torsdag 25 september 2014
Mammagrupp 2
onsdag 24 september 2014
Goddag
måndag 22 september 2014
Ebola
söndag 21 september 2014
Om ett av tecknen är att det plötsligt kommer ut en bebis ur kittet så är maken helt klart skyldig.

lördag 20 september 2014
Vi äter visst inte Mariekex så ofta i vår familj.

torsdag 18 september 2014
Allvarligt konstruktionsfel
Mammagrupp
Iallafall. Min mammagrupp är mycket intim och består av en annan mamma, nämligen min kollega. Till arbetsplatsens stora fasa lyckades vi bli gravida nästan exakt samtidigt, vilket föranledde en av kollegorna att fråga om vi varit tillsammans på spa (något slags konstigt, kinky ställe som jag inte tror att jag vill bekanta mig med om det överhuvudtaget finns). Det var förstås väldigt svårt för arbetsplatsen att skiljas från sina två allra mest kompetenta (och ödmjuka) sjuksköterskor samtidigt, men på den vägen är det alltså nu. Förresten var det nog ändå rätt skönt att bli av med oss där i juni. Vi befattade oss inte med merparten av betungande arbetsuppgifter och åt en skrämmande mängd kakor på arbetstid. Jag vaggade fram genom korridorerna och stånkade likt Leif GW om jag blev ombedd att gå iväg med blodprover eller göra något som helst förutom att äta kakor. Alltså bättre nu när vi istället för att vara kollegor är mammagrupp.
Tyvärr har vi lite svårt att ses under ordnade former, då vi båda har drabbats av den kända åkomman "amningshjärna". Det innebär egentligen att man är förbannat trött i kombination med att det faktum att man måste slänga fram sina bröst i tid och otid (tänk ko) och på grund av det tydligen förlorar förmågan att föra samtal eller får stora svårigheter att lyckas ses på samma ställe vid samma tidpunkt. Igår skulle vi till exempel gå på museet med våra bajsmaskiner. Dagen till ära hade jag satt på mig mina gå på museum-örhängen, för att visa att jag hör hemma liksom. Tyvärr visade det sig att vi hade tänkt oss att gå på olika museer, då hon väntade vid museet vid Triangeln och jag vid museet vid Caroli, så vi sket i att titta på konst och gick och åt lunch istället. Sedan ammade vi på en kyrkogård och försökte komma på ett bra sätt att bli miljonärer nu när vi ändå är mammalediga. Det är bra att ha en mammagrupp. Förresten behöver man inte prata så mycket om bajs. Bebisbajs är gult och kommer alltid när det är som minst lämpligt. The end.
tisdag 16 september 2014
Tvåbarnschocken
Inför blöjterroristen räknade vi med kaos, amningsbesvär, sömnlöshet och skilsmässobråk. Vi köpte hem allt: nappflaskor, ersättning, nappar. Jag plöjde amningslitteratur jag rotat fram ur de mörkaste skrymslen på biblioteket och hade innan förlossningen kunnat skriva en tenta på amningsläge, utrdrivningsreflexer och prolaktinhormoner.
Så kom hon då. Till slut. Lite sådär försenad som bara en äkta diva kan vara. Och det var jobbigt. Jag var trött, och den där förbannade råmjölken räckte inte riktigt till. Bröstvårtorna misshandlades under tre evighetslånga nätter där blöjterroristen trodde att hon befann sig på någon slags allt du kan äta-buffé på en Finlandsbåt och hon tvekade inte att uttrycka sitt missnöje med utbudet. Så då tog vi till slut fram ersättningen, en natt då amningen pågått in absurdum och jag var redo att ta ett skutt från balkongen. Sedan skulle jag sova och maken ta vid, men då var jag så trött att jag inte kunde somna. Jag låg med knarköppna ögon och lyssnade på sommarpratare i mina hörlurar och tänkte "jagmåstesovajagmåstesovajagmåstesova" och somnade inte ett dugg. Ska det vara såhär, kvad jag i mitt inre. Jag orkar inte, gnällde jag för mig själv.
De första dagarna var helt enkelt rätt sugiga. Men hon sov på dagarna, den lilla senfärdiga divan som kommit ut långt om länge. Och plötsligt kom mjölken som det stod om i mina amningsböcker, och till slut somnar man ju faktiskt, för en dag vinner tröttheten över postpartum-adrenalinruschen som verkar hålla i sig några dagar. När man fått sova åtminstone tre timmar försvinner de uppspärrade knarkögonen och livets stora hopplöshet lättar. Finlandsbåtsbufféerna på nätterna byttes ut mot rajraj i karaokebaren mellan 16 och 23 istället, och nätterna blev plötsligt uthärdliga igen.
Där är vi nu. Inte alls så chockade som första gången, utan snarare försiktigt positiva. Jag ska inte ljuga. Ett par "jag är minsann tröttare än du"-gräl samt ett antal mellan tänderna framvästa sentenser har förekommit under de kvällsliga Professor Balthazar-vandringarna genom lägenheten med en missnöjd blöjterrorist vaggande i famnen. Men vi är ändå lite coolare den här gången. Det är vad det är, och när man har en treåring hemma som var sju veckor gammal för typ en kvart sedan så vet man att det går över ganska snabbt. Tack och lov, för jag har en muskel på höger sida av ryggen som snart packar sitt bord och lämnar in avskedsansökan efter alla övertidstimmar av bebisvaggande.
För övrigt står jag fortfarande fast vid att bebisar är individer. Vissa är nöjda och lättskötta, sover mycket och äter som lemurer, och då är det vansinnigt lätt att klappa sig själv på ryggen och hävda att allt har med ens egen coola föräldraskap att göra. Så pekar de finger åt alla av trötthet hålögda föräldrar som har bebisar som bara somnar om man kör vagnen över tröskeln i 75 minuter för att därefter sova exakt tio minuter innan de vaknar igen, och hävdar att det har med inställning att göra. Vi har fått en bebis av varje sort, något som jag också önskar att de där coola föräldrarna som med sin positiva energi får sina bebisar att sova 20 timmar per dygn och käkar mjölk så det sprutar ur öronen på dem.
Sist men inte minst, om ni vill se en "fortsättning följer" med trebarnschocken kontra tvåbarnschocken så får ni leta upp en annan blogg, för här pressas det inte ut fler bebisar. Jag har nedräkning till nätter fulla av ostörd sömn, åtminstone tills det är dags för terroristerna att skaffa egna små terrorister.
Vet inte varför jag anstränger mig med kräktrasa. Jag har redan spya i håret.

måndag 15 september 2014
Satans avträden till meningslösa insekter
En mörk dag
lördag 13 september 2014
torsdag 11 september 2014
Banshee-dottern
Mellan klockan 15 och 18 igår avlöste utbrotten varandra ungefär lika tätt som blixtarna under det mastodont-oväder som drabbade Malmö någon vecka efter att blöjterroristen fötts. Tänk Helena Bergström möter Banshee, så kan ni ungefär leva er in i upplevelsen.
Tacksamt nog hade jag, tack vare att maken kommit hem på lunchen för att till slut lyckas få en övertrött blöjterrorist att sluta ögonen, faktiskt för en gångs skull vilat middag och var nog ganska mycket mer pedagogisk än vad jag annars hade klarat av att vara. Med hjälp av uppskuren frukt, en filt över sex stolar och ett gäng kuddar kom vi över den värsta sorgen över det uteblivna lekplatsbesöket. Den pedagogiska modern skrek inte "Det är väl för fan inte mitt fel att det börjar ösregna precis på vägen till lekplatsen" utan "Oj, det regnar. Då kanske vi kan gå hem istället och bygga en koja och ha picknick i".
När vi kom hem väste inte den pedagogiska modern "Sluta skrik som en Banshee så att du inte väcker din lillasyster" utan "Oj, nu vaknade visst Josephine. Då får hon vara med på vår picknick i kojan".
Sedan var Josephine vaken. Ganska länge. Fast inte lika länge som kvällen före det, då hon var uppe och rejvade till midnatt. Jag börjar tro att min famn är ungefär lika bekväm som min livmoder måste vara (givet att bägge kidsen tog mycket god tid på sig att komma ut alltså. Inget annat.)
Tillåt mig således, än en gång, hylla och kräva omedelbara subventionerade ensamsemestrar årligen för alla de ensamstående föräldrar som lyckas uppfostra kiddileros till vettiga och normala vuxna människor. Själv klarar jag ungefär bara de där timmarna på morgonen när maken gått till jobbet och den där timmen innan han kommer hem igen på eftermiddagen.
tisdag 9 september 2014
Sömnlös smugglobebis och kvalitets-tv
måndag 8 september 2014
Valstugorna får besök
söndag 7 september 2014
Litterär Smugglosmurf
torsdag 4 september 2014
Tja, om de med "utför" menar att de rivit upp all asfalt på alla de gator som leder till dagis och sedan inte synts till på tre veckor så stämmer det fint.

Är det på riktigt?
tisdag 2 september 2014
Som två bär
Josephine?
Logistik och kräktrasor
Så det där som man tyckte var så jobbigt med ett barn... alltså, jag minns inte riktigt vad det var. Min stora räddning nu är att jag iallafall inte behöver vara i tid till något annat nuförtiden. Det är inte min grej ens i vanliga fall, och än mindre nuförtiden. Jag har fått rationalisera bort vissa grejer redan, typ min egen personliga hygien. Ni får ursäkta mig om en svag doft av kräk konstant vilar runt mig. Jag byter kläder och jag använder såna där charmerande kräktrasor över axeln, men blöjterroristen är inte dum. Hon gillar inte de där trasorna, så hon vänder helt sonika på huvudet och kräks på den andra axeln istället. Den andra axeln och ner i urringningen. Två mycket populära ställen att kräkas på. Om ni snart ser mig iklädd latex har det således ingenting med någon ny sexuell inriktning att göra, utan har helt enkelt att göra med att jag snart tröttnat på att tvätta och föredrar att kunna torka av mina kläder med disktrasa.
fredag 29 augusti 2014
Jag är inte säker på att jag blir mer motiverad att släcka ljuset bara för att han använt fyra utropstecken. Utropstecken överlag gör mig skeptisk, och att använda flera stycken i rad är inte bara grammatiskt inkorrekt utan till och med direkt provocerande. Jag släcker ändå, men tvekar inte att häckla honom i sociala forum utan hans vetskap. Moahaha!

torsdag 28 augusti 2014
Missnöjt
onsdag 27 augusti 2014
Jag klarade det!
tisdag 26 augusti 2014
En vuxen på två barn
lördag 23 augusti 2014
Nämen, om man skulle ta och sadla om från sjuksköterska till konstnär. Inte det? Nej. Kanske inte. Men alla ser ju att det är en katt. Eller? Nähä. Inte det heller.

Lidfors AB
fredag 22 augusti 2014
Lattemamma?
tisdag 19 augusti 2014
söndag 17 augusti 2014
Lägesrapport
fredag 8 augusti 2014
Peep show för grannarna
tisdag 5 augusti 2014
Hon kom ut!
lördag 26 juli 2014
På prenatal med CTG-mätning och väntandes på besked om avhysning.

fredag 25 juli 2014
Fortfarande ingen bebis
tisdag 22 juli 2014
Magen är förvisso en bra kudde. Man får ta det onda med det goda.

Våga vägra solkräm. Tydligen.
måndag 21 juli 2014
Storasyster på utsidan och lillasyster på insidan. FORTFARANDE!

onsdag 16 juli 2014
Shoppat till lillasyster. Gissar att storlek 62 passar direkt med tanke på hur lång tid hon tar på sig därinne.

måndag 14 juli 2014
Som en elefant?
Konstaterar nu att dotter nummer två inte kommer att dela födelsedag med vår kronprinsessa samt att min bror troligtvis kommer att vinna den interna tävlingen om vem som får barn först. Just nu känns det faktiskt lite som att folk som nyligen blivit gravida kommer att föda barn innan jag gör det. Är detta i själva verket en elefantdräktighet?
lördag 12 juli 2014
BF idag, men detta är den enda bebis vi sett skymten av än så länge.

tisdag 1 juli 2014
lördag 28 juni 2014
Vi är en mycket social familj. Med vänlig hälsning/ Den instagrammande modern

Ha! In your face, solrosor som dog i min ägo trots exceptionell omvårdnad! Jag kan inte bara tillverka människor i min kropp, utan även odla tomater i mitt köksfönster. Ha! Har gröna fingrar, var bara fel på solrosorna (och vissa orkidéer).

fredag 27 juni 2014
14 eller 30?
I väntan ägnar jag mig åt att dricka hallonbladste (v v se familjeliv.se för vidare info), pustar och stönar och byter kroppsposition likt en obekväm politiker som ställts mot väggen av grävande journalist samt tänker elaka saker om folk som på något vis irriterar mig (cyklister, meteorologer, kronprinsens nyblivna fästmö et cetera).
Börjar stressa något över att duschdraperiet inte blivit tvättat en enda gång, men är nöjd med att ha letat fram alla de pyttesmå kläder som Isabelle för länge sedan växt ur och som bumlingen nu ska få ärva.
Så nu väntar vi och skålar i skidyrt örtte (590 kronor per kg). När tror ni att hon dyker upp (eller ner snarare)? Jag frågade min barnmorska samma sak, men hon mumlade bara något om kristallkulor, så hon var till föga hjälp i frågan.
tisdag 13 maj 2014
Jag är inte helt säker på att han älskar mig längre, men snart är hörnsoffan på plats.

måndag 12 maj 2014
En hörnsoffa från helvetet på jorden
Den här gången har jag lovat att vi under inga omständigheter ska köpa någon ny lägenhet, och jag har bara gråtit hysteriskt vid ett enda tillfälle. Duschdraperiet är inte tvättat och lägenheten har definitivt inte städats några två gånger i veckan. So far so good alltså. Det är bara det att jag liksom börjat tänka på allt det där ammandet man ska hålla på med i början. Och sedan bestämt att allt detta ammande helt tvunget måste ske i en hörnsoffa. Som vi inte har. Som tur var fanns det en i Skurup. Så när maken för en gångs skull slutade relativt tidigt på jobbet fick han den tveksamma äran att bege sig dit med släp för att hämta vår nya soffa. Bortsett från att Skurup är helvetet på jorden enligt vissa (mig) så ligger det även mitt ute på landet (vilket spelar in mycket vad gäller min bedömning av helvetet på jorden). Så att, ja. Maken har just kommit hem från Skurup med vår nya hörnsoffa som jag ska sitta och amma i. Han ser rätt trött ut och uppskattade inte alls min kommentar om att soffan såg ut som skit och dessutom luktade rutten banan (ett försök till skämt baserat på denna graviditetens överkänslighet). Faktiskt tror jag att jag ska tina upp stämningen med att bre lite kvällsmackor. Ingen kan vara arg efter att ha fått kvällsmackor. Inte ens efter att ha varit i helvetet på jorden.
söndag 27 april 2014
Lugnet före stormen

tisdag 15 april 2014
Glukosbelastning. Good times!

torsdag 27 mars 2014
En liten summering av den tid som flytt
Och så har jag övningskört. Två gånger, med fara för många andras liv och lem (på den stora parkeringsplatsen vid Jägersro travbana). Jag menar, bör korsa parkeringen med permobil, liksom. Skyll dig själv säger jag. Eller snarare: "Ta din förbannade permobil och packa dig härifrån, gubbjävel, innan jag gör mos av både dig och den!". Det var nog ungefär så jag sa. I lätt affekt.
Permobilgubben var 50 meter bort och jag körde 20 km i timmen. Maken, äras den som äras bör, kom med det lugnande tipset att en lätt högersväng skulle spara både gubbens livhank samt hans permobil, något som visade sig stämma alldeles utmärkt. Annars tror jag han är rätt stolt över mig faktiskt. Jag är bra på okvädningsord i affekt, och det visar sig vara förvånansvärt många som korsar den där parkeringen. Visst, visst, på egen risk, det är allt jag säger. Än så länge skrämmer blotta tanken på att befinna mig ute i trafik på gatorna mig med en paralyserande skräck, men jag antar att det inte är så mycket lönt att övningsköra om man aldrig tänker lämna Jägersros parkeringsplats. Men håll er undan för Guds skull. Ni hörde det här först!
Och bumlingen är bara en. Inte två. Den som numera vågar sig på att ifrågasätta min storlek får ett beskt besked om att barnmorskan säger att jag är helt normalstor, även om jag tycker det är onödigt att diskutera storleken av "ett matigt mellanmål" just med henne. Och den 12:e juli är det tänkt att den nya bumlingen ska skåda dagens ljus. 12:e juli, eller kanske 19 dagar senare som storasystern.
måndag 10 mars 2014
Nu börjar vi. Jag är helt övertygad om att detta INTE är en bra idé.

söndag 16 februari 2014
Kräksjuka del 2, dag 2.
Såhär långt har vi övat i svärföräldrarnas vardagsrum, svärföräldrarnas tv-rum, svärföräldrarnas kök, i bilen på väg hem (där med annan beredskap i form av våtservetter och papperspåse), vårt eget kök/hall (inklusive tröskel), vår egen säng samt vårt eget vardagsrum. Vi har en skarp indelning vad gäller arbetsuppgifter och samarbetar fint. Jag kör akutberedskap med lyft till säkert område, handhållning och lugnande ord samt eftersanering av pallevantens person och kläder, medan maken med imponerande hastighet sanerar ytor med klorin. Lägenheten doftar... annorlunda. Såhär långt är vi uppe i sju kaskadspyor och två relativt otrevliga blöjor med innehåll jag inte tänker gå in närmre på. Mellan spyorna ser vi på Astrid Lindgren-filmer och drömmer om en tid långt bort från den helvetesmånad de kallar februari.
söndag 9 februari 2014
05.15. Uppstigning 05.15. Du kan lita på att du kommer att få igen för det här under tonåren.

fredag 7 februari 2014
Uppstigning 06.30 en lördag blir bättre med Rasmus på luffen, kaffe och två morgontidningar.

onsdag 5 februari 2014
Till barnmorskan
tisdag 4 februari 2014
Jag tänker mig att det kommer att gå till ungefär såhär:
måndag 3 februari 2014
Det är stora saker på gång i Ystad.

torsdag 30 januari 2014
Första besöket på körskolan
Idag var det dags för den tre (!) timmar långa handledarutbildningen som är första steget på min tusenmilavandring mot att skaffa körkort. Målet är att körkortet ska komma före bumlingen som kommer någon gång i juli. Jag har lite olika krav bara, men det ska nog inte bli några problem. Det finns vissa grejer jag tycker är direkt onödiga att jag lär mig, för jag kommer liksom aldrig att göra dem ändå. Till exempel:
- Starta bilen i backe. Nej. Det gör jag inte.
- Halkkörning. Varför? Nä, det skippar jag också.
- Köra i mörker. Alltså, helst inte, tror jag.
- Backa runt en hörna. Låter livsfarligt. Det skiter vi i.
Det andra ska jag försöka göra. Typ köra i torrt väglag, utan andra fordon eller människor i närheten. Det blir bra. Kanske. Jag vet inte om det är ett bra tecken att jag lämnade kursen rödgråten efter en film om lemlästade australiensare och en film baserad på Stig Dagermans novell "Att döda ett barn". Jag snorade och grät värre än Helena Bergström, och skyllde sedan helt fräckt på bumlingen, precis som om jag inte skulle storgråtit i alla fall. Jojo, blir spännande det här.
Här på körskolan bjuder de på kakor och lär oss om hur man kan DÖ bakom ratten. Det går nog bra det här. Så länge inte kakorna tar slut alltså.
