Jag klarade det!

Jag klarade det! Båda barn lever fortfarande, har varit ute i friska luften hela eftermiddagen, blivit utfodrade med passande kost för respektive ålder OCH jag har till och med bäddat sängen. Inte för att sängens bäddning har något att göra med kidsens överlevnad eller välfärd, men sängen ser fin ut och det är ju bra. Tyvärr luktar sovrummet sur mjölk, vilket något förtar det positiva intrycket.

    Alltså, levande barn och trött mor. Den äldre terroristen har sedan en tid tillbaka börjat bete sig som någon slags programledare för en högintensiv frågesport. Likt en amfetaminstinn Rickard Olsson ställer hon frågor som om ingen morgondag finns, och tvekar inte att ställa samma fråga tio gånger, eventuellt för att kontrollera hur många gånger hennes hulda moder orkar svara med bibehållet tålamod. 

Exempel från dagens promenad hem:

- Var bor Håkan?

- Jag ska snart visa dig.

- Var bor Håkan? 

- Jag ska snart visa dig.

- Bor Håkan här?

- Nej. Jag ska snart visa dig.

- Bor Håkan här då? 

- Nej, jag ska snart visa dig.

- Bor han här då?

- Nej. Vänta lite. 

Vi går en liten bit. 

- Här bor Håkan!

- Bor han här?

- Ja. 

- Däruppe? 

- Ja. 

Vi går en liten bit till. 

- Bodde Håkan därborta?

- ... Ja. Ja, älskade du. Han bor därborta. 

- Bor han där, Håkan?

- Ja, det gör han. Har du haft roligt idag (desperat försök att byta samtalsämne)?

- Ja. Bor Håkan därborta?

Et cetera. Ni fattar nog på ett ungefär. (Plats för hulda moderns trötta sammanbrott). 

    Nu ägnar vi oss med liv och lust åt att trösta blöjterroristen som varje kväll mellan 17 och 23 vevar med benen och krumbuktar sig i våra famnar. Den bäddade sängen i det mjölkluktande sovrummet hägrar som belöningen efter timmar av bebisvaggande. Imorgon väntar blöjterroristens första buss- och tågresa. Vi är mycket exalterade!

En vuxen på två barn

Idag är det skarpt läge. Förskolan har planeringsdag och är alltså stängd. Ergo, jag ska ta hand om två kiddileros helt själv hela dagen. Jag har inte så höga mål uppsatta, utan snarare samma mål jag hade som nyfärdig sjuksköterska; så länge alla andas i slutet av dagen har dagen inte varit katastrofal. Önska mig lycka till!

Nämen, om man skulle ta och sadla om från sjuksköterska till konstnär. Inte det? Nej. Kanske inte. Men alla ser ju att det är en katt. Eller? Nähä. Inte det heller.

via Instagram http://ift.tt/1wnh99v

Lidfors AB

Skumt det där med två kids. Plötsligt är vi familjen Lidfors AB. Det finns plötsligt alltid tvätt, disk, städning eller matlagning som måste genomföras. Knappt har man hunnit sätta på en maskin tvätt innan man blir nerspydd igen, inte sällan precis efter att man just hunnit duscha och tvätta håret, som också gärna träffas av spya. Precis när man bytt en bajsblöja bajsas det en och två gånger till och innan man vet ordet av har man stått och bytt blöja i tjugo minuter utan att ha kommit någonstans. Med det sagt tror jag inte att vi siktar på att bli deltagare i Familjen Annorlunda. Två kiddileros räcker långt faktiskt. Tur att de är så förbaskat söta att man utan gnäll godtar sin husmoderliga (och faderliga) plats i havet av bajs, spya och matningar.

Lattemamma?

Idag är jag mycket glammig mamma som efter dagislämning tar en stilla kopp kaffe på Melvins innan det är dags för min ögonbrynsplockning klockan tio. Vi kan väl låtsas att det inte är en mjölkspya jag har på vänster axel? Det förtar liksom lite av det glammiga intrycket. Låt oss också låtsas att Josephine inte precis vaknade och troligtvis behöver panikammas innan Jenny ska passa henne för att hon inte ska gallskrika under hela sin första barnpassning. Bortsett från detta: superglammigt!

Fina systrar

via Instagram http://ift.tt/1w55cVV

Lägesrapport

Det har nu gått tre veckor sedan den stora vräkningsdagen. Vi konstaterar sammanfattningsvis att livet med två kids genererar gigantiska tvätthögar, mest på grund av den nytillkomnas förkärlek för att besudla övriga familjemedlemmar med olika egenproducerade kroppsvätskor. Jag kan faktiskt inte minnas att Isabelle någonsin bajsat på mig till exempel (bara att jag en gång reflexmässigt fångat en av hennes bajskorvar i handen under pottträningstiden, men det får jag ju mest skyllas för själv).

    Vi konstaterar också att man inte ska ta något för givet. Skåda inte given häst i munnen och what not. Ena veckan sover bebisar mycket, andra veckan fokuserar de mer på att äta. Man gör således bäst i att ta varje dag för ett blankt blad och inte utgå ifrån att man har någon slags rutiner. Mer än att man på något mirakulöst sätt ska infinna sig på dagis klockan nio varje morgon och klockan tre varje eftermiddag. Så som svar på den outtalade frågan, ja, det är jag som svettig och med håret på ända halvspringer Roslins väg fram med en vrålhungrig bebis i vagnen och en treåring på överdimensionerad ståbräda varje vardagsmorgon strax före klockan nio. Om det är till någon tröst brukar åtminstone treåringen vara glad och sjungandes under dessa kallsvettiga utfärder.