torsdag 27 mars 2014

En liten summering av den tid som flytt

Som ni märker har ni blivit ignorerade på sistone. Har haft fullt upp med trolleriet att skapa en helt ny människa i min egen kropp samt att vara Florence Nightingale på jobbet. Ja, det och vila på soffan har jag haft fullt upp med. Mitt blodvärde är ungefär lika lågt som mina anemiska patienters, så jag har varit lite klen på sistone. Och så har jag jämrat mig en del och dramatiskt satt handen i korsryggen för att folk ska tycka synd om mig. Och ätit. Jag har ätit mycket. Maten substituerar vinet kan man säga. Summan av lasterna och whatnot.
     Och så har jag övningskört. Två gånger, med fara för många andras liv och lem (på den stora parkeringsplatsen vid Jägersro travbana). Jag menar, bör korsa parkeringen med permobil, liksom. Skyll dig själv säger jag. Eller snarare: "Ta din förbannade permobil och packa dig härifrån, gubbjävel, innan jag gör mos av både dig och den!". Det var nog ungefär så jag sa. I lätt affekt.
     Permobilgubben var 50 meter bort och jag körde 20 km i timmen. Maken, äras den som äras bör, kom med det lugnande tipset att en lätt högersväng skulle spara både gubbens livhank samt hans permobil, något som visade sig stämma alldeles utmärkt. Annars tror jag han är rätt stolt över mig faktiskt. Jag är bra på okvädningsord i affekt, och det visar sig vara förvånansvärt många som korsar den där parkeringen. Visst, visst, på egen risk, det är allt jag säger. Än så länge skrämmer blotta tanken på att befinna mig ute i trafik på gatorna mig med en paralyserande skräck, men jag antar att det inte är så mycket lönt att övningsköra om man aldrig tänker lämna Jägersros parkeringsplats. Men håll er undan för Guds skull. Ni hörde det här först!
     Och bumlingen är bara en. Inte två. Den som numera vågar sig på att ifrågasätta min storlek får ett beskt besked om att barnmorskan säger att jag är helt normalstor, även om jag tycker det är onödigt att diskutera storleken av "ett matigt mellanmål" just med henne. Och den 12:e juli är det tänkt att den nya bumlingen ska skåda dagens ljus. 12:e juli, eller kanske 19 dagar senare som storasystern.

söndag 16 februari 2014

Kräksjuka del 2, dag 2.

Man är ju ingen rookie precis. Been here, done this liksom. Mattor är ihoprullade och inlagda i garderoben, soffan täckt med tvättvänliga material. Minsta hostning från terroristen föranleder en blixtaktion från endera förälder: Lyft upp pallevante och placera på kräkvänlig yta med minst en meters radie till närmsta textilieklätt föremål. Håll sedan sagda pallevante i handen och yttra lugnande fraser under kaskadkräkningsmomentet och undvik i görligaste mål stänk på egen person.
    Såhär långt har vi övat i svärföräldrarnas vardagsrum, svärföräldrarnas tv-rum, svärföräldrarnas kök, i bilen på väg hem (där med annan beredskap i form av våtservetter och papperspåse), vårt eget kök/hall (inklusive tröskel), vår egen säng samt vårt eget vardagsrum. Vi har en skarp indelning vad gäller arbetsuppgifter och samarbetar fint. Jag kör akutberedskap med lyft till säkert område, handhållning och lugnande ord samt eftersanering av pallevantens person och kläder, medan maken med imponerande hastighet sanerar ytor med klorin. Lägenheten doftar... annorlunda. Såhär långt är vi uppe i sju kaskadspyor och två relativt otrevliga blöjor med innehåll jag inte tänker gå in närmre på. Mellan spyorna ser vi på Astrid Lindgren-filmer och drömmer om en tid långt bort från den helvetesmånad de kallar februari.